Jaha, vad har vi här då? Jag var kluven redan till trailern av ”Glada hälsningar…”. Å ena sidan indignerad över hur Norrbotten (känt som ”Norrland” i de flesta medier) än en gång gjordes till åtlöje och blev exotisk projektionsyta för stressade stockholmare. Å andra sidan rädd för en stundande lavin av debattartiklar från kränkta norrbottningar som sett sin kultur som”approprierad”.

Å tredje sidan blev jag glad för turistnäringens räkning, som idag behöver all skjuts den kan få efter att huvudstaden plundrat länet på naturresurser. 

Författare med barnlängtan

Martina Haag spelar huvudrollen i filmen som baserats på hennes roman med samma namn. ”Missångerträsk” är en fiktiv ort i norraste Norrbotten (inspelad i Jokkmokk med omnejd) dit Nadja – som jobbar med att läsa in ljudböcker med tantsnusk – letar sig för att hitta en man. Syftet är rent praktiskt, Nadja vill adoptera ett barn men måste vara gift om det ska gå vägen.

Hennes syrra från norr känner förstås många ensamma ungkarlar. I ”Missånger” träffar så Nadja Jocke (Ola Rapace), en tystlåten men snygg same som gillar att åka skoter och hålla käften.

Det blir förstås kulturkrock, och så småningom fullbordat samlag. Transportsträckan dit är en rätt underhållande romcom med lagom mängd förvecklingar och tillräckligt med romans innan det genreobligatoriska 1) första bråket, och den 2) leva-lyckliga-finalen. 

Bättre än väntat

”Glada hälsningar från Missångerträsk” är medveten om sina stereotyper och Martina Haag säger det rakt ut till Rapace i en lite för distanslös scen: ”Asså om jag är stockholmsklyschan, så är du värsta norrlandsklyschan”. Ändå är inte exploateringen av samisk kultur och skildringen av karga ”norrlänningar” lika illa som jag förväntat mig.

Bert-Åke Varg är ibland spot-on som rullstolsburen bittergubbe med repliker som ”Man ska vara besviken när man kan”. Däremot blir det pinsamt när han förvandlas till en karikatyr som med bössan i hand skriker från sin veranda, som om samer från Norrbotten och bonnläppar i amerikanska södern var desamma.

Direkt provocerande blir det ändå först när Jocke och Nadja idkar älskog framför en vykortsvy av ett vackert bergspass. Jag har inte vandrat i fjällen sen jag var i 12-årsåldern men efter den här besudlingen kommer jag inte göra om det inom nära framtid.