Ulrika Kärnborg är journalist, författare och dramatiker med en lång yrkeserfarenhet från bland annat Aftonbladet och Expressen.
I slutet av sommaren släpper hon boken ”Klickokratin – mediekrisens första offer är sanningen”. I Almedalen berättade hon varför hon ville skriva boken när hon intervjuades av Journalistförbundets ordförande, Jonas Nordling.
– Mediekrisen som vi upplever i Sverige just nu, har effekter även för resten av samhället, på ett annat sätt än vad det samhället kanske vet om.
För journalistkollektivet är den höga arbetslösheten, de sämre lönerna, eller att medieföretagens chefer plockar ut allt högre löner, inga nyheter, säger Kärnborg.
– Men det är ju inget som har spridit sig till allmänheten. De kanske undrar varför deras tidningar har blivit så tunna, eller varför det plötsligt är färre journalister överallt, men man kanske ändå inte diskuterar hur det här påverkar samhället.
Jagar klick
Något som oroar henne är det hon också döpt sin bok till, klickokrati. Ett nyord som syftar på att journalistik allt mer handlar om att jaga klick. Och att klickfaktorn påverkar vad som publiceras eller inte.
Hon nämner kvällstidningarna som ett tydligt exempel på utvecklingen.
– Kan de inte nå upp till en viss räckvidd kan de bedöma att det inte är lönt att fortsätta med en publicering. De ligger före och kommer anpassa sina publiceringar efter sociala medier mer och mer.
– Här i Almedalen är det viktigare vad de gör i sin webb-tv än vad de bedriver för journalistik i tidningen. Webb-tv kan vara jättebra, men det är klart att det inte blir granskande journalistik, långa reportage, eller utrikesrapportering. Det är ändå något annat.
När medieföretagen alltmer jagar klick, samtidigt som redaktioner tvingas slå igen på grund av att det blivit för svårt att försörja sig, är Ulrika Kärnborg orolig över att den granskande journalistiken försvinner.
– Det jag är rädd för är att skaran av oberoende journalister kommer fortsätta decimeras, och att vi istället får en jättekår av pr-folk och informatörer, som har en helt annan agenda och absolut inte skrivit under på några pressetiska regler. Hur ska sanningen och de oberoende avslöjandena överleva i en ny verklighet?
Yrkets status förändras
I sin bok vill hon också sätta krisen i ett historisk perspektiv för att påminna om hur den journalistiska professionen byggts upp från 1800-talet fram till nu. Hon ser särskilt stora förändringar i yrkets status, från att ha varit ”det lägsta av det lägsta”, till att med start i mitten av 1900-talet, bli högaktat. Men nu finns tecken på att den bilden återigen håller på att vittra sönder, förklarar Kärnborg.
På senare tid har hatet mot journalister varit något som diskuterats i media. Ett exempel på det var den våg av kritik som kom i samband med rapporteringen om mordet på Lisa Holm.
Kulturnyheterna frågar Ulrika Kärnborg hur hon ser på hatet, bör kåren i någon utsträckning ta till sig av kritiken?
– Hatet och föraktet mot journalister har alltid funnits.
– Det kåren kan göra är att sprida kunskap om vad riktig journalistik är och hur de pressetiska reglerna ser ut, vilket regelverk utbildade journalister och de som är med i Journalistförbundet skriver under på. Man kan inte tumma på de här reglerna hur mycket som helst och fortfarande kalla sig för journalist, då är man inte det längre, säger Kärnborg.
Positiva delar i krisen
Trots alla negativa aspekter med mediekrisen ser ändå Ulrika Kärnborg vissa ljusglimtar.
– Journalistkollektivet tar saken i egna händer, det dyker upp stiftelser och finansiärer från andra håll som verkligen brinner för den högkvalitativa journalistiken. Det tycker jag är väldigt positivt. När krisen fördjupas finns det fler och fler andra krafter som säger att det här måste vi bevara.