Med en ljudbild och en ljusrigg värdig en större arenakonsert slås föreställningens grundackord an med muller och rök redan då en svartklädd Silvana öppnar show… förlåt, föreställningen, ensam mitt på den tomma svarta Stora scenen. Resten av ensemblen hissas upp från underjorden, som vore de statister, redan på förhand begravda i denna eviga pjäs om varandet eller icke-varandet.

Vad gäller maximalism är uppsättningen totalt genomförd. Dunder och granater, ljuva flygturer, Göteborgshumor, stroboskopljus, Ebba Grön och en småpornografisk docksatir som pjäs i pjäsen. Annika Hallins glittrande drottning Gertrud och Peter Anderssons despotiska kung Claudius, kallhamrad som vilken gängledare som helst. Isabelle Kyeds Ofelia i tyll och paljetter, är en docka, möjligen gravid, i händerna på sina beskyddande, manliga familjeöverhuvuden.

Mest utstuderad är vålnaden, Manuela Gotskozik Bjelkes fullfjädrade heavy-metal-figur med slängkappa, bila och en förvrängd röst som manar Silvana-Hamlet att hämnas mordet på fadern.

Blankversen i Sture Pyks översättning är pisten på vilken Silvana Imam kör slalom genom föreställningen. De odödliga Hamletcitaten blir klara och rena i hennes gestalt, medan de tillskrivna monologerna ibland försvinner bort i ljudbild och attityd.

En del smått briljanta passager måste trots allt lyftas. Textrader som ”Var är Gud när änglar dör” antyder att Hamlet är en ungdom lika rotlös som en av alla dagens unga vilsna i hämndlystna gängstrider.

Sunil Munshi gör komedi av Shakespeares svartaste tragedi i en uppsättning full av motsättningar och få subtiliteter. Det sköra mot det tuffa, det klara mot det fördolda, det ljusa mot det svarta.

Allt slutar givetvis med ond och meningslös död, såsom det måste då hämnden tar ut sin rätt. Om Silvanas Hamlet kan påminna världen om denna meningslöshet kan jag inte annat än applådera.