– Jag såg mig själv i olika personer, jag kände mig sedd och bestämde för mig att ägna resten av mitt liv åt teater, berättade han för ett drygt år sedan i Sveriges Radios Söndagsintervjun.

Teatern som tröst, teatern som spegel. Det var ett budskap han gärna spred.

Hans mamma var städerska, pappa var taxichaufför. Själv blev han vd för Kulturhuset Stadsteatern efter en, måste man säga, målinriktad karriärsklättring

Han utbildade sig till skådespelare och arbetade även som regissör. Efter en period som konstnärlig ledare för Parkteatern och ensemblechef på Stockholms stadsteater blev han så chef för Stockholms stadsteater och så småningom vd för hela Kulturhuset. 

Med sin känsla för en repertoarläggning som både lockade den breda publiken – den han verkligen vurmade för, han ville göra kulturen begriplig för alla – och kunde tillfredsställa kritikerna, gjorde han Stadsteatern till Sveriges största och mest betydande teater. En teater som kunde locka de stora skådespelarna – också de från grannhuset på Nybroplan – på mer eller mindre stadigvarande engagemang, och som vilade mycket på sin lojala och trofasta ensemble.

Som chef var han omstridd, han hade svårt för offentlig kritik. Jag har själv varit med om att ha blivit uppringd av en indignerad Fredriksson efter att ha granskat hans teater i pressen. Men jag upplevde honom inte som långsint – vid senare möten kunde han utan problem se mig i ögonen, och med ett leende förmedla sin vision om en ny och ännu större teater.

Som barn bad han till Gud för att få kraften att orka leva har han berättat. Teatern fick honom också att orka. I höstas lämnade han sin post som vd på Kulturhuset, ett hus som han verkligen älskade, och sedan dess har det varit tyst om honom i offentliga sammanhang.

Nu är Benny Fredriksson borta. Han har satt outplånliga spår i den svenska teatern, den som blev hans liv. På det sättet ska han alltid komma att leva.