Denna gediget researchade bok spänner över en framgångshistoria och två katastrofer. Hemskheten i skeendena som avtäcks – Aftonbladets publicistiska härdsmälta, Benny Fredrikssons sammanbrott och självmord – gör läsningen bitvis plågsam.

Klassresenären Fredriksson tydde sig till kamrater som hade Dagens Nyheter hemma, läste Sartres ”Existentialismen är en humanism”, skaffade en samhällssyn och en kärlek till teatern.

Blandningen av klättrare och idealist som hör typen till får en nyanserad gestaltning av Hilton. Och innerst alltid en katt bland hermelinerna: det går inte att klassresa sig ifrån.

Som chef var Benny Fredriksson närvarande, nyckfull, lyfte medarbetare till ljuset och glömde andra i skuggan. Debatten om arbetstempot, villkoren var stark.

Katastrofen på Aftonbladet är genomlyst i medieombudsmannens fällning men Hilton kommer längre. Kring kulturchefen Åsa Linderborgs osanna påstående att Fredriksson ”tvingat en skådespelare att genomgå abort” – vilket inte hade täckning ens i den nyhetstext hon kommenterade – kartlägger han en tid då de sociala mediernas dynamik ännu inte hanterades med rimlig skepsis.

I grunden spred Aftonbladet vidare ett facebookupprop med anekdotiska anklagelser (några har visat sig förvrängda och förljugna). Den senare tillträdda chefredaktören Lena K Samuelsson fullbordar Aftonbladets krumbuktande när hon i en intervju med Hilton tillkännager att hon nu omprövat sitt tidigare försvar för publiceringen.

En grundsten i Benny Fredrikssons själ slogs ur plats. Sedan han i vad som i efterhand ter sig som en onödig panikreaktion lämnade stadsteatern föll han. Bokens avslutande tjugo sidor är ohygglig läsning: så mycket stöd, så mycket självinsikt, ändå ingen räddning.

I boken finns ett tiotal svaga meningar jag satt rödpennan i om jag varit redaktör och en del bökigt refererande till grekisk dramaturgi som bara fungerar som konventionell dekor. Men svagheterna är marginella. Detta är en av de starkaste samtidsskildrande böcker jag läst.