På den här dagen för exakt 50 år sedan började författaren Astrid Lindgren skriva ner sin första berättelse om den busige pojken Emil i småländska Katthult, Lönneberga.

Men det räckte inte med ord för att skapa karaktären som skulle komma att roa och inspirera läsare på 52 språk världen över. Det behövdes bilder. Astrid Lindgrens berättelser blev hela med hjälp av illustratören Björn Berg.

Emil har hängt med hela livet

När Björn Berg hade fått uppdraget reste han runt i Småland under en sommar och studerade allt från landskap till allmogemöbler, medan han tecknade. Familjen blev delaktig i projektet och i dag kan sonen Torbjörn Berg inte räkna hur många gånger han har läst och lyssnat till böckerna om Emil i Lönneberga:

– Pappa läste för oss när vi var små, sedan läste jag dem själv, jag har läst dem för mina döttrar och nu har jag tvingat på mina söner böckerna också. Fast de föredrar manga, säger han till Kulturnyheterna.

”Fin vänskap mellan vuxen och barn”

Det är inte bara Torbjörn Berg som håller fast vid Emil i Lönneberga såhär 50 år senare. Karaktären är i allra högsta grad aktuell i år, på fler än ett sätt. (Läs mer i faktarutan till höger) Vad är det som gör att Emil lockar till läsning än i dag? Torbjörn Berg har tre argument:

– Dels tycker jag att det är ett så fint berättande. Och det är mycket kärlek mellan de olika figurerna. Det är fascinerande att Alfred och Emil är bästa kompisar, trots att Alfred är anställd som dräng på gården. Man får se vänskap mellan en vuxen och ett barn. Sedan tycker jag själv att det analoga är trevligt – att det är tecknat och att barnen får lära sig att läsa en bok. De behöver slita sig från skärmen ibland.

Sattes i snickarskola

Emils bästa egenskap, om man frågar Torbjörn Berg, är hans uppfinningsrikedom. Och att han är godhjärtad, även om de goda avsikterna ibland spårar ur i smärre katastrofer.

Den där uppfinnarglädjen fanns i allra högsta grad hos illiustratören bakom, och den smittade av sig på barnen. Det blev ingen snickarbod, men väl snickarskola, för Torbjörn Berg:

– Pappa var väldigt uppfinningsrik och det ingick i vår uppfostran att vi skulle göra allt själva. Jag gick på snickarskola och vi hade målarskola hemma. Både mamma och pappa var konstnärer, så vi övade på att måla av varandra. Pappa var mycket bortrest, bland annat som reportagetecknare för DN, men på somrarna brukade vi få tid att skapa.

Vill inte teckna

Torbjörn Berg blev själv konstnär. Han skulpterar och gör performances och annat med konstgruppen Zirkus Loko-Motiv. Emils officiella födelsedag firar han genom att klippa en slags westernfilm till ”cirkusen”. Han vill inte gå precis i sin pappas fotspår.

– Jag har undvikit att teckna. Pappa var ju så otroligt driven och duktig på det.

”Pappa klädde sig som Emil”

Det sägs att Torbjörn Berg var själva förlagan för Emil i Lönneberga. Och visst var de ganska lika när han var fyra år och bokfiguren kom till. Men sanningen lutar nog snarare åt att Emil är kombinationen av både Björn Berg och hans son.

– Min pappa klädde sig ju som Emil. Han hade alltid blå kläder och keps. När pappa blev gammal så var han ännu mer lik Emil. Man blir ju liksom liten igen då. Men det var nog lite av båda.

Till sist: Hur trött är du på att få besvara frågor om Emil i Lönneberga?

– Haha! För tillfället är det ju ganska mycket. Men jag får stå ut det här året. Hundraårsjubileet sker när jag är 104 år gammal, så vi får se hur det blir, säger Torbjörn Berg.