När den avslutande söndagens prisutdelning gått av stapeln brukar man framstå som en lika usel siare som en fondförvaltare.
Men det hindrar inte mig från att ännu en gång banka huvudet i den cineastiska väggen:
Michael Haneke går alltid in i tävlingen med låga odds. Han har en förmåga att skapa bländande drama av på pappret grå premisser. Som vid förra guldpalmsvinsten med ”Amour” – en film som stängde in oss i en lägenhet tillsammans med två döende gamlingar.
Det lät fruktansvärt deprimerande men upplevelsen blev, tack vare främst ett fenomenalt berättande, märkligt upplyftande. Den här gången, i ”Happy End”, har han flyttat in sitt sociala patos i en flyktinghistoria, vilket visar att han vill vara här och nu. Jag utgår från att titeln är ironisk, och att Haneke även efter visningen kommer att tillhöra favoriterna. Vinner han blir han historisk med tre Guldpalmer i bokhyllan.
Ryske Andrej Zvjagintsev kan ses som legenden Andrej Tarkovskijs arvtagare. Den förstnämndes tidigare triumfer, ”Återkomsten”, ”Elena” och ”Leviathan” är ambitiöst anlagda projekt som tar avstamp i vardagen och för att måla den stora allegoriska bilden av det ryska samhället. Jordnära och filosofiskt på samma gång. Han har vunnit andra priser i Cannes men aldrig en palm för bästa film. Skulle inte förvåna om det blir en i år, för ”Loveless”.
Guldpalmsjuryn är som alltid befolkad av fint filmfolk, men årets gäng ser – om man drista sig till att vara inte så lite fördomsfull – inte fullt så svårmodigt intellektuell ut. Ystra jurymedlemmar som Will Smith, Paolo Sorrentino och Pedro Almódovar skulle möjligen kunna bidra till att palmen placeras hemma hos en amerikan som Todd Haynes: En äkta autuer som mixar spännande tankegods med ett rakt amerikanskt berättande.
Att hans ”Wonderstruck” dessutom hyser två favoriter bland amerikanska skådespelerskor, Michelle Williams och Julianne Moore, lovar liv på duken.
Yorgos Lanthimos slog igenom stort (i små cineastiska sammanhang) med den skönt störda politiska allegorin ”Dogtooth” (2009), men har väl sedan dess, med ”Alper” och ”The Lobster” inte riktigt nått upp till hundtandens nivå.
”The Killing of a Sacred Deer” är en psykologisk thriller, vilket talar emot vinst, det är sällan genrefilm drar längsta strået här, men hej, det är ju Lanthimos! Honom kan man inte ställa i ett genrehörn. Det verkar inte finnas några gränser för vad hans hjärna kan koka ihop.
Cannesfestivalen är ju inte direkt en feministfest. Som alltid hyser tävlingen en förkrossande majoritet av manliga regissörer, men japanska Naomi Kawase är en av mycket få kvinnor som fått ett sådant där stamkort som man beskyller festivalledningen för att dela ut till silverryggar som Ken Loach, Michael Haneke med många flera.
Detta är åttonde gången hon bjuds in och femte som hon medverkar i tävlingen.
Det var ett tag sedan en asiat vann palmen, kanske dags nu: Femte gången gillt för Kawase och hennes ”Hikari”. Men okej, det är en rejäl högoddsare.
Men det skulle inte på något sätt överraska om Ruben Östlund åkte hem med en gyllene palm. Framgångståget Ruben rullar vidare, verkar vara ostoppbart. En vinst vore dock en sensation, eftersom Sverige inte tagit hem förstaplatsen sedan 1951 då Alf Sjöberg vann priset, som då hette Grand Prix, med ”Fröken Julie”.