Säkerhetskontrollen på pressvisningen är inte riktigt lika hård längre. Närvarande kritiker slipper som för några år sedan bli muddrade medelst metalldetektor, och vi behöver inte längre lämna ifrån oss våra mobiler. Medtagna väskor söks dock fortfarande igenom och i salongen sitter vakter och stirrar på oss med nattkikare medan vi, med 3D-brillorna på, tar del av den senaste affärshemligheten från Hollywood.

Dyrbara industriprodukter som ”Hobbit – femhäraslaget” levereras till biograferna ackompanjerade av krypterade digitala nycklar som, mycket James Bond-mässigt, bara fungerar vid ett visst klockslag. Vid visningen missade de ansvariga att sätta igång i rätt sekund, varför en ny kod fick eftersändas, med en säkerhetsmarginal på tio minuter. Vilket ytterligare förstärkte känslan av att vara gisslan hos ängsliga underhållningsdiktatorer som i rädsla att förlora några av sina miljarder vinstdollar helt tappat verklighetsförankringen.

Nå. Någonstans bakom all piratnoja, viral marknadsföring, prylförsäljning och global kommers döljer sig en film kallad ”Hobbit – femhäraslaget”. Den skäggige ”Sagan om Ringen”-farbrorn Peter Jackson har som bekant tagit den lilla boken om Bilbo och dragit ut den till en drygt åtta timmar lång hårdrocksopera med mandom mod och morske män (och för att blanda ut testosteronet en aning, även slängt in en svärdsvingande alvkvinna).

Även i den avslutande delen bjuds det på högstämda tal, sedelärande sentenser och en sju-i-helsikes massa fajter, i grupp eller på tu man hand. Trots all stilig action är det svårt att uppbringa något större engagemang för all rörelse på duken, och till detta till stor del på grund av att Jackson och kompani inte brytt sig om att mejsla ut sina figurer. Alls.

”Sagan om Ringen” hyste förhållandevis lyskraftiga individer, som Frodo, Aragon och framförallt Gollum; här är det mest en grå massa som brölar gutturala slagord, svingar svärd eller muttrar moralismer ur yvigt skägg. Det blir rätt tradigt i längden.

Den ende något så när levande varelsen ser vi en liten biroll, en svekfull och girig människa som till och med sjunker så lågt att han klär sig i kvinnokläder för att slippa slåss med mordiska orcher. Vilket ju egentligen är en fullt naturlig reaktion. Filmmakarna hyser dock inget medlidande. Mannen i fråga har en förkastlig karaktär, och om nu någon ändå inte skulle fatta galoppen har maskörerna för säkerhets skull gett karln riktigt fula tänder och uschliga munsår.

Ett sjukt sinne i en sjuk kropp, alltså. Fegisar ska hånas och vapenvägrare straffas hårt och alla gör bäst i att hålla sig till sin egen ras – det är några av de på gränsen till fascistoida rättesnören som dinglar omkring i Tolkiens/Jacksons rike, och som verkar vara extra populära i vår polariserade samtid.

Det är svårt att tänka sig att den här högtravande reaktionära trilogin skulle ha kunnat dra in storkovan för säg 20 år sedan, då vi befann oss mitt uppe i den relativiserande post-postmodernismen. Nuförtiden verkar vi inte kunna få nog av det svartvita, skildrat i tredimensionell fyrfärg.

Här och nu avslutas dubbeltrilogin på Tolkiens böcker. På juldagen tar Moses över och ger oss ännu en dos gammaltestamentlig upprumpning (i ”Exodus: Gods and Kings”).

Och bolagens bioväktare plockar fram sina nattkikare igen.