Mia Engberg drabbades av bröstcancer när hon skulle inleda arbetet med sin tredje och sista film Hypermoon. Filmen ingår i hennes autofiktiva trilogi och följer hennes väg från beskedet till operationsbordet och tiden efteråt.

– Jag tänkte hela tiden att trilogin skulle handla om något sorts slut, men så drabbades jag av det här sjukdomsbeskedet. Istället kom den att handla om min eventuella död, säger Mia Engberg.

Syns sällan i bild

För tio år sedan slog hon igenom med den uppmärksammade hybridfilmen Belleville Baby, som skildrade relationen med en kriminell expojkvän i 90-talets Paris. Filmen belönades med Guldbaggen för bästa dokumentär och följdes upp av spelfilmen Lucky One (2019).

Med Hypermoon avslutar hon sitt självbiografiska filmprojekt där regissören själv sällan syns i bild.

-Jag är inte intresserad av mig själv egentligen. Men när jag började med den här trilogin då hade jag gjort dokumentärfilm i så många år och andra människor hade gett sina historier till mig. Jag kom till en punkt när det var dags att ge något tillbaka, säger Mia Engberg.

Kosmonauten som symbol

Med arkiv- och privata minnesbilder berättar hon personligt om ett år som präglas av väntan, minnen och förberedelser inför döden.

Filmen följer också den kvinnliga sovjetiska kosmonauten Valentina Teresjkova som var den första kvinnan i rymden och vars kapsel förlorade kontrollen.

– Jag tyckte det blev en fin parallell till när man svävar mellan liv och död, man vet inte om man ska fara iväg där för alltid eller om man ska få komma tillbaka. 

Idag är Mia Engberg friskförklarad, men erfarenheten av sjukdomen bär hon med sig.

– Min relation till livet kommer alltid vara förändrad. Mer ödmjuk. Tiden har fått ett annat värde, säger hon.

I klippet hör du mer om Mia Engbergs dokumentär Hypermoon.