Till skillnad från resten av västvärlden hade jag mycket svårt för Jonas Jonassons bästsäljare. Jag kämpade på i cirka hundra sidor, men var till slut tvungen att lägga ifrån mig boken – utmattad av den inställsamma, maniskt putslustiga och pockande käcka tonen.

Ett oprofessionellt beslut kanske, sannolikheten att det skulle komma en filmatisering var ju överhängande, men samtidigt nödvändigt för min mentala balans.

Förväntningarna inför dukversionen var ändå inte på botten, eftersom det var favoriten Felix Herngren som skulle stå för regi och manus, det senare tillsammans med Hasse Ingemansson. Herngren gjorde en av svensk films främsta relationskomedier ”Vuxna människor” (med Fredrik ”På spåret” Lindström) och nästan lika begåvade ”Varannan vecka”, även den med Ingemansson.

Ja, och så det underhållande produktplaceringsinfernot ”Solsidan”, såklart.

Det är mycket riktigt den herngrenska tajmingen som räddar ”Hundraåringen” från att sugas ner i det svarta hål som heter juldagspremiär. Den årliga svenska julfilmen brukar bjuda på åderförkalkad humor och övertydligt planterade skämt – och i det sammanhanget känns ”Hundraåringen” uppfriskande vital.

Inledningen lovar gott. Här lyser filmmakarnas känsla för vardaglig situationskomik igenom. Här finns en byråkratisk torrhet a la Roy Andersson uppmixat med lite Slas och gammal tjeckisk landsortskomedi. Även längre fram, när hundraåringen Allan (Robert Gustafsson) återberättar sitt liv, som blir till ett Forrest Gump-liknande äventyr, sitter skämten oftast där de ska. Den unge Allan träffar världshistoriens stora namn, allt från Josef Stalin till Ronald Reagan, och lyckas dessutom så där bara i farten uppfinna atombomben. Kul.

Men här Herngren ändå inte riktigt på mammas gata. Hans absoluta begåvning är att skapa lättsam men skarp igenkänning i allmänmänsklig vardag. När han måste hålla sig till en äventyrlig förlaga som spänner över världsdelar och historiska skeenden, istället för livspussel och relationstrubbel blir det lite svajigare.

Halvhögt blandas med väldigt lågt. Ralph Carlssons polis är skönt motsträvig och relativt nya bekantskapen David Wiberg gör en torrt underhållande biroll men resten av filmens nutid, där MC-gänget jagar Allan & co i den svenska spenaten är rena blysänket, här är det buskis på tröttsam Åsa Nisse-nivå.

Små inskjutna spetsfundigheter, som att vi får en illustration av trafiksäkerhetsklyschan ”att ha en elefant i baksätet”, höjer humöret igen. Dessutom är merparten av förlagans självmedvetna tossighet här förlagd till ljudbandet, i berättarröst och bastubans oumpa-oumpa. Där gör den sig bättre.

Och så är det ju det där med ålderssminkning. Den är helt okej, i vissa scener till och med tämligen övertygande men nja… det verkar fortfarande vara en alltför hård nöt att knäcka för den globala filmindustrin. Finns det något helt lyckat exempel?

Nå, även Robert Gustafsson har ju en erkänd förmåga att släppa sina repliker i rätt tiondel, vi är trygga i hans här åldrade händer. Kanske är han dock lite för duktig på att härma en gamlings släpande tal, det lär nämligen inte bara vara eventuella hundraåringar i den kommande storpubliken som har svårt att höra vad han säger.