Den 24 oktober är det premiär för Dramatens nya uppsättning av I väntan på Godot. En av världens mest spelade pjäser som enligt upphovsmannen Samuel Becketts sista vilja inte får ha några kvinnor på scen. Att bryta mot den regeln får konsekvenser, även 30 år efter hans död.
– Becketts egen förklaring till varför det inte får vara kvinnor i rollerna är att Vladimir, en av huvudrollerna, har problem med prostatan och måste springa och kissa hela tiden. Och det problemet har ju inte kvinnor, säger teaterrecensent Anna Hedelius.
Lyckade försök
De hårda kraven för att få sätta upp pjäsen efterföljs noga av Becketts arvingar. Upphovsrätten kommer att gälla till 70 år efter Samuel Becketts död, alltså till 2059. Senast förra året fick en finsk studentteater ställa in sin föreställning av I väntan på Godot bara några dagar innan premiären, eftersom de valt att ha kvinnliga skådespelare i rollerna.
Men det finns de teatergrupper som lyckats komma undan med sina ändringar. Ett exempel är det irländska teaterkompaniet Taboo theatre som satte upp pjäsen i Dublin 1991, med bara kvinnliga rollinnehavare.
– Vi blev otroligt överraskade över att Becketts arvingar hörde av sig och ville dra oss inför rätta. Men vi backade inte utan fortsatte att spela, och vi fick stöd från allmänheten och flera manliga skådespelare som sa att de skulle spela pjäsen i klänningar om vi förbjöds att spela, säger Nora Connolly som var med i uppsättningen i Dublin 1991.
Dramaten på säkra sidan
Den nya uppsättningen på Dramaten tar inte samma risker. Regissören Karl Dunér väljer att sätta upp den traditionella versionen av I väntan på Godot, precis som teatern gjort flera gånger tidigare genom historien.
– Jag tycker att man får ha respekt för upphovmannens vilja. Vill man något annat kan man skriva en ny pjäs. Det är inget måste att sätta upp just den här pjäsen, säger Karl Dunér till Kulturnyheterna.
Anna Hedelius beskriver I väntan på Godot som en av de stora existentiella pjäserna.
– Då är det lite tråkigt att halva jordens befolkning undanräknas från att vara människor, eftersom det bara är män som kan beskriva den mänskliga existensen i den här pjäsen, säger hon.
– Jag tycker att det kan bli mer intressant om man problematiserar och försöker sig på att rollbesätta på ett annat sätt eftersom det kan väcka en helt ny typ av frågor, tror jag.