Jacques Werup är musiker, romanförfattare och diktare. Det var i mitten på 60-talet som han, en ung överspänd gosse fann vägen till poesin. Denna spontana konstform om konsten att vara människa.
– Poesin ställer de frågorna om livet som politiker, präster, militärer och mediamänniskor aldrig riktigt kan besvara. Poeterna besvarar heller inget men de ställer bättre frågor, säger Jacques Werup.
Dikterna gav honom tröst
2010 insjuknade han i cancer, blev rädd och började leta texter till sin egen begravning. Och där på husapoteket, bland bokhyllorna och i de mörkaste av texterna, fann han tröst. Tröst i den absoluta tröstlösheten.
– Det är mörka sanningsenliga texter om att livet verkligen inte är en idyll. Jag har inga texter av mig själv med här utan bara av stora diktare utan vilka jag inte kan leva. Och de texterna handlar mycket om att vi löser inga gåtor, vi lämnar detta liv bara med frågor på våra läppar, men kanske också med ett ganska härligt leende.
Se hela inslaget i klippet ovan.