• Viktigt meddelande:

    Viktigt meddelande till allmänheten i Skelleftehamn och Örviken i Skellefteå kommun, Västerbottens län. Det brinner i ett industriområde med kraftig rökutveckling till följd. Räddningsledaren uppmanar alla i området att gå inomhus och stänga dörrar, fönster och ventilation. För mer information lyssna på Sveriges Radio P4 Västerbotten.

Foto: Biografcentralen

”Jag och mina två mammor”

Uppdaterad
Publicerad

Elegant mix av dokumentärt material och själfulla animationer om adopterade Jungs knepiga uppväxt i väst.

Sedan det blodiga Koreakrigets slut har 200.000 sydkoreanska barn adopterats till utlandet. Omfattningen av adoptionen har gjort den till ett nationellt trauma för Sydkorea, den har skildrats brutalt på film tidigare, till exempel i “Susanne Brinks Arirang” av Kil-soo Chang och “Lady Vengeance” av Chan-wook Park.

“Jag och mina två mammor” är en mer lågmäld uppgörelse, men för den skull inte mindre smärtsam.

Filmrecension

Föräldralösa Jung blir vid fem års ålder adopterad av en belgisk familj där det redan finns fyra blonda ungar, och Jung blir deras ”lille asiat”. Han blir snabbt en självklar del i familjen, en i raden av belgiska syskon. Det är 70-tal och utlandsadoption anses okomplicerat, moraliskt riktigt, och helt enkelt inte så mycket att orda om.

När så Jung inte är lika liten och gullig längre, när hans känsla av främlingskap accelererar i takt med tonårsångesten, blir adoptivföräldrarna ställda och sammandrabbningarna ofta våldsamma.

Filmen är delvis animerad utifrån Jungs egna teckningar, men glider ibland över i dokumentärt material från dagens Seoul där den vuxne Jung går omkring och känner sig vilsen och hemma på samma gång. Den innehåller också glimtar från adoptivfamiljens egna hemvideos. Där stolpar femårige Jung omkring, svarthårig och med ett tvekande leende, bland sina blonda syskon.

Det är ett vanskligt projekt att blanda animationer med filmat material. Men det går…. och det går bra! Det dokumentära materialet förstärker animationerna, resultatet blir en slags förhöjd verklighet. Jungs vilsenhet ligger i linjerna, i själva kroppens kontur. Ibland en darrig linje kring ett osäkert barn, ibland den spända båge som är en utåtagerande 13-årings arga kropp.

Det finns ömhet bakom teckningarna av den lilla ihopkrupna barngestalten på Sydkoreas gator, och av den osäkra femåringen som redan lärt sig att kärlek är villkorad. Som skriver kärleksbrev till sin adoptivmamma och lägger under hennes kudde.

Dramat når sin absoluta smärtpunkt i en serie tecknade stillbilder kombinerade med en krass redogörelse av vad som hände med de andra adopterade koreanerna i det belgiska samhället. En sekvens som faktiskt får mig att hålla andan.

Tyvärr går det sedan allt för raskt mot ett väldigt försonande, på gränsen till smetigt, slut. Jag är inte riktigt redo att förlåta adoptivföräldrarna deras tanklösa utbrott, eller det blåögda i hela adoptionsprojektet. Jung förlåter och försonas med sin mor men jag hänger inte med.

Det är nog först med det abrupta slutet det märks att det här är en ungdomsfilm, att  moralen inte får vara för komplicerad när högstadieklassen använder den som diskussionsunderlag.

Men ändå: Enkelt. Elegant. Smärtsamt.

”Jag och mina två mammor”

Betyg: 4

Regi: Jung Henin & Laurent Boilea

I rollerna: Jung Henin, Nathalie Homs, David Macaluso m fl

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Filmrecension

Mer i ämnet