Danske ThomasVinterberg slog igenom stort med Dogma-dramat ”Festen” 1998, där en mananklagar sin gamle far för att ha utnyttjat honom sexuellt underhela barndomen.

Här gör Vinterberg en slags inverterad version när hanberättar om förskoleläraren Lucas som blir falskt anklagad för att ha förgripitsig på ett av dagisbarnen.

Plötsligt tar alla vänner avstånd, stenar kastas in genomLucas fönster och det förut så frejdiga jaktlaget vänder nu bössorna mot honom.Lögnen sprids med viral fart, växer till en kvävande sanning som påverkar heladen lilla staden.

Mest naturligtvis Lucas, vars tillvaro fullständigt rasarsamman.

Thomas Vinterbergoch medförfattaren Tobias Lindholm tvingar oss med på rena golgatavandringen.Det smärtar. Men så är det också en oerhört manipulativ film.

Jo,manipulationen tillhör ju konstartens fundament, men extramycket så här. Premisserna är tydliga, insatsen är hög och filmmakarna raddarupp ett gäng extremt tillspetsade situationer som talar direkt till den socialareptilhjärnan.

Det hade nog förvisso blivit ännu tajtare, angripit på flernivåer, om manus hade gett oss skuggan av ett tivel om Lucasoskuld, om vi på så sätt hade tvingats ta itu med våra egna fördomar ochförväntningar.

Men filmmakarna är inte intresserade av gråzoner, de har en mission:att varna för häxjakt och masshysteri, om hur tunn den civiliserade fernissankan vara, och vilka konsekvenser det kan få när den krackelerar.

Vilket ju gör ”Jakten” extra vältajmad i dessa dagar avgrasserande web-hat och nätmobbning.

Mads Mikkelsenfick stora skådespelarpriset vid festivalen i Cannes, vilket knappast var enhögoddsare, men ändock självklart välförtjänt. Det är en välskriven roll, medmånga nyanser, och den multibegåvade aktören gör den med varje fiber av sinsjäl.

Annars är fördelning av rollerna mellan män och kvinnor bitvispåfrestande klyschig.

 Män är storvuxna grabbar som med spjuverblick snor nybakadpaj trots att ”frugan” säger att de inte får smaka (Lille Fridolf och Selmanickar instämmande). Män må vara våldsamma men de är raka i sin kommunikation,medan kvinnorna är intriganta och står för det mesta av konspirerandet ochbaktaleriet.

Inget av könen är i mina ögon att gratulera men det ärblivit mest prat om bilden av kvinnorna.

Frågan dök mycketriktigt också upp vid presskonferensen i Cannes, där filmen hade premiär förraåret – och den ställdes av en svensk kollega.

Vinterbergs svar:

– Du är från Sverige, va? Jag tycker vi lämnar dendär genusdiskussionen hemma i Skandinavien. Nu är vi i Frankrike…

Men innan man tar fram genusschavotten ska man komma ihågatt ”Jakten” skildrar ett litet samhälle med lättare redneck-mentalitet, så detrör sig nog delvis om en medveten schablonisering.

Det finns alltid en risk attman blandar ihop filmmakarnas och rollfigurernas åsikter, konstverket medkonstnären.

Speciellt när man har att göra med en lätt arrogant regissör som gärnaprovocerar på patenterat danskt vis.

Nå, det här ärakademiska, retroaktiva invändningar; de väger ganskalätt inför en akut film som är svårartat suggestiv och som dessutom ger oss ett bittert kittlande slut.

För övrigt ett av tre möjliga. Vinterberg spelade nämligen in flera slut, men det är osannolikt att någon av de andra varianterna skulle vara bättre.