Efter en höst präglad av metoo då det manliga geniet synats i sömmarna, kommer Bergmanåret och världen hyllar ett geni vars konstnärliga kvalitéer förlät honom mycket.

Men istället för hyllningar startar dokumentärfilmaren Jane Magnusson och serietecknaren Liv Strömquist året med sin satiriska kortfilm Fettknölen om Bergmans makt, sexualitet och en sällsynt besvärlig ansiktsvårta.

– Vi har tagit sådant man hört om Bergman som inte är jätteskönt, och många rätt roliga små historier och smält in i en tiominutersfilm som handlar om hans samvete, säger Jane Magnusson om Fettknölen, som är en av tre svenska kortfilmer att tävla i årets Sundance filmfestival.

”Fick göra som han ville”

Filmen handlar om hur Ingmar Bergman kunde behandla människor i sin närhet.

– Han var man och han var definitivt ett geni, vilket ledde till att han fick göra lite som han ville, säger Jane Magnusson:

– Det är väldigt märkligt att vi är inne i en revolution där samhället håller på att rensa bort element som varit kvinnoförtryckande, samtidigt som vi vrålhyllar en konstnär som satte i system att ha förhållanden med kvinnor i beroendeställning till honom.

Makten över karriärer

Ingmar Bergman var känd för sina många relationer med unga skådespelare som han var chef över, och det är heller ingen hemlighet att han kunde vara svartsjuk, kontrollerande och otrogen.

– Sen har ju ingen av kvinnorna anmält honom eller sagt att det varit fruktansvärt, och det kan ju hända att de tyckte det var toppen att en 20-30 år äldre regissör hade relationer med dem, var otrogen och lämnade dem... men det känns kanske inte helt sannolikt, resonerar Jane Magnusson:

– Metoo belyser också att har man extremt mycket makt så håller människor ofta tyst därför att höjer man rösten så har man inte så mycket jobb efter det.

Motsägelsefull

Förutom kortfilmen om Bergmans makt och sexualitet som hon gjort tillsammans med serietecknaren Liv Strömquist, är Jane Magnusson aktuell med en tv-serie och en dokumentär om filmskaparen.

Dokumentärfilmen fokuserar på 1957 – ett år då Bergman var imponerande produktiv. Han spelade bland annat in klassikerna Sjunde inseglet och Smultronstället under året. Genom sina olika projekt strävar Jane Magnusson efter att gestalta såväl den stora konstnären som den motsägelsefulla personen.

– Vi har intervjuat runt 55 personer och många säger att han var en fantastisk regissör, men också att han hade ett dåligt humör och skällde ut folk. Det verkar inte ha funnits så stort utrymme att kritisera Bergman utan antingen var man med honom och fick en fantastisk karriär eller så kritiserade man honom och fick en mindre bra karriär.

Måste kunna prata om det negativa

Under hösten har en del verk av män som betett sig mer eller mindre illa blivit omvärderade och ibland rentav borttagna från tv -och filmtjänster, till exempel Luis CK och Kevin Spacey. Händelserna väckte liv i frågan om förhållandet mellan verk och person. Så hur ska man se på Bergman och hans verk i ljuset av metoo. Kan vi prata om att han gjort människor illa och samtidigt fortsätta hylla honom?

– Jag tycker att Ingmar Bergman är den mest intressanta svensken genom tiderna. Han skrev fantastiska roller åt kvinnor – några av de bästa kvinnorollerna i filmhistorien hittar man i Bergmanfilmer. Att man pratar om till exempel hans kvinnosyn eller att han skällde ut folk gör inte filmerna sämre. Det gör ingenting att vi pratar om Bergmans dåliga sidor också, Persona är ändå ett mästerverk.