– Det blir första gången jag träffar dem. Jag har träffat Anders Olsson en gång vid en poesiläsning på Kulturhuset men det var väldigt länge sedan.

Jila Mossaed har skrivit sedan barnsben. Hon blev känd i Iran som tonåring när en ansedd skribent upptäckte hennes och systerns poesi och skrev om dem i sin litteraturtidskrift. Som ung poet i Iran motiverades hon av de orättvisor hon såg under Shahens styre: klasskillnader, fattigdom och ofrihet – inte minst för kvinnor. 

– I Iran är litteraturen fortfarande styrd av konservativa, patriarkala krafter. Jag brukar säga att persisk litteratur har mustasch. Fortfarande är det män som bestämmer, värderar och skriver recensioner, säger hon. 

Mystiken som motstånd 

För att kunna kritisera makten har en symbolrik och mystisk lyrik utvecklats i Iran, där läsaren avkodar och letar efter dolda betydelser i texterna. Också Jila Mossaed fick förklä sin kritik. 

– Man skriver inte direkt eftersom det är omöjligt. Så mina dikter hade också de här labyrinterna som man måste leta sig igenom och hitta det poeten menar. Mitt språk var mycket mer komplicerat och vävdes ihop i det gamla traditionella sättet att skriva poesi i Iran som vi skapat efter islam, för att vi alltid var rädda, antingen det var kungar eller religiösa makter som tryckte ned oss. 

Hon flydde landet efter repressionen och kom till Sverige 1986. Det slutgiltiga beslutet kom efter att hon publicerat en diktsamling som föranledde ett förhör på censurmyndigheten. 

– Han hade med sig en lista med utdrag ur mina dikter och frågade vad menar du med det och det ordet, berättar hon: 

– Under de fyrtiofem minuter som han satt mitt emot mig kastade han inte enda blick på mitt ansikte eller mina ögon, han tittade bara på väggen bakom mig. Jag var osynlig, jag fanns inte som kvinna.

Efter förhöret där hon fick svara på vilka böcker hon läste (”inga, jag är hemmafru”), fick hon order om att ta bort tre dikter och göra en del andra ändringar. 

– När jag lämnade rummet tänkte jag att jag inte kan stanna i det här landet, det är omöjligt. 

Frisläppt poesi

Hon flydde till Sverige och det är här mesta delen av Jila Mossaeds författarskap finns, med sju diktsamlingar på svenska, från genombrottet med Månen och den eviga kon (1996) till Vad jag saknades här (2018). Hennes poesi har fått fina recensioner och belönats med många priser, senast Jan Fridegård-priset 2017. 

– Det som har hänt med min poesi på svenska är att jag vågade ta bort rädslan ur ordens karaktär. Jag skriver mycket enklare, rakare och modigare på svenska, det är den stora skillnaden.

Efter 32 år i Sverige tycker hon att det är missvisande att hon ofta främst beskrivs som exilpoet – hon skriver om allmänmänskliga teman, om livet, världen. Samtidigt är det uppenbart att erfarenheterna från Iran, flytten och språkbytet präglat hennes syn på just nationen och språket. 

– Alla gränser har försvunnit, jag tycker att alla språk i världen är vackra. Språket ger mig friheten att uttrycka mig mot orättvisor och det som jag vill skrika ut, mitt hjärtas språk. Det är som en musiker; om ett instrument inte går att använda så tar man ett annat och sjunger sitt hjärtas sång med det. 

”Rymling blev invald i institution som inte längre finns” 

Många persiska medier utanför Iran har uppmärksammat invalet av Jila Mossaed eftersom hon trots allt betyder mycket för andra med persisk bakgrund. Men i Irans statliga medier har det varit desto tystare, ett par notiser på sin höjd. 

– Här om dagen såg jag på nätet, i en av de stora tidningarna, att regimen skrev ”rymling blev invald i en institution som inte längre finns”, jag har sparat artikeln i min telefon, skrattar hon. 

– Men jag vet att kvinnor i Iran är stolta och glada. Ibland skriver de till mig, och jag är stolt över dem också, de är så modiga.

”Om de tycker att min tunga är för lång måste jag lämna” 

En frihetsförespråkare och politiskt engagerad poet som lämnat en konservativ och patriarkal miljö bakom sig. Nu ska hon ingå i en institution som allt oftare beskylls för att vara just konservativ och patriarkal. Men hon går in med ett öppet sinne – hon har aldrig träffat ledamöterna personligen och dömer ingen på förhand. 

– Jag hoppas att det inte är så eftersom jag är emot konservatism, jag har lärt mig sedan barndomen att skriva och prata fritt. Så vi får se, om de tycker att jag har en för lång tunga så måste jag lämna men jag tror inte att det blir så. 

Att hon tackade ja beror på att hon ser möjligheter att vidga sina litterära vyer, och att lyfta den persiska litteraturen. 

Är du rädd eller orolig för något? 

– Ja, jag är ingen akademiker, jag har läst på universitet men är en enkel poet. Jag lever som en dervisch, jag har en liten lägenhet och det enda jag bryr mig om är mina böcker. Jag vill inte äga så mycket. Jag klassvandrade nedåt när jag kom till Sverige och jag vill inte klassvandra uppåt. Viktigast för mig är frihet att kunna skriva min poesi.