Med sin tredje del spänner poeten Johan Jönsons poesitrilogi om klass, arbete och mörker nu över tusentals sidor. ”dit. dit. hään.” tar vid där ”med. bort. in.” (2012) och ”mot. vidare. mot.” (2014) slutade, och är en expedition in i ett dånande mörker, enligt litteraturkritikern Ingrid Elam.
– De två tidigare volymerna har rört sig på botten, bland dem som saknar pengar och utbildning, som sliter sönder sina kroppar och sina liv i okvalificerat och lågavlönat arbete. Jönson har arbetat med uttryck som hela tiden befinner sig på gränsen: porr, klasshat, personangrepp, säger Elam om det nya verket.
– I denna tredje och kanske sista volym finns fram till de allra sista sidorna inte mycket sådant sådant, i stället är poesin nedbruten i små beståndsdelar, enstaka rader och ramsor, ibland ren meningslöshet, utspridda på sidan i tunna lager utan inbördes förbindelse.
En svårare Johan Jönson alltså?
– Ja, det finns ett litet ljus, en fjäril fladdrar ett litet tag hoppfull men sårbar över sidorna, men det mesta är meningsförlust, dödsmedvetande. Jönson återbrukar döda författares texter, bryter upp dem och sorterar om orden, förser vissa rader med dubbelriktade pilar som för att säga: läs åt vilket håll du vill.
– Klasshatare har han kallats, men det är ordklasserna han brottas mest med, för att skapa uttryck för det outtalbara. Det är svårt att läsa, men lika svårt att låta bli eftersom hans dikt hela tiden väcker tankar.
Vilket är då Jönsons projekt om man kan uttrycka det så?
– Att förstå och hitta ett språk för den mänskliga existensen när den är som mest utsatt. Det är som om han hela tiden skriver sig igenom en dånande tystnad. Inte minst kroppens tystnad. Han skapar ett språk för köttet men också för dem som normalt varken läser poesi eller är föremål för dikt.
– Och det är helt klart att han lyckas, han har hittat en röst som når ut till en stor publik, jag vet inte någon efter Kristina Lugn som fått en så stor publik med så sofistikerad poesi, den här gången sätter han sina läsare på ett rejält prov, här måste man själv fylla i alla tomrum mellan fragmenten. Men det är det värt.
Se hela Ingrid Elams recension i klippet ovan.