Regissören Chad Stahelski är tydligen något av en legend inom stunt-cirkusen. Han är enligt filmdatabasen IMDb specialist på, bland annat, kampsport, trampolin, höga fall, akrobatiska reaktioner, kampsportskoreografi och vapen.

Nu begår han alltså sin regidebut. Det hade han inte behövt göra. Den här filmen är nämligen redan gjord. I ett oändligt antal upplagor.

I ett nötskal: En man som är väldigt bra på att döda andra människor har pensionerat sig. När han utsätts för en stor oförrätt av ett gäng slaviska skurkar plockar han upp pickadollen igen, och HÄMNAS.

Liam Neeson har ju haft monopol på den här rollen i många år men har väl på grund av tidsbrist tvingats att släppa just figuren John Wick till Keanu Reeves.

Målgruppen är given: Unga grabbar som de få gånger de lämnar sina first person shooter-spel på datorn ska ledas in i en biograf som ger dem exakt samma sak. Det vill säga evighetslånga slagsmål, shoot outs och multipla nackskott ackompanjerade av pumpande hårdrocksmuzak.

Dessutom en kamera som gärna porrpanorerar över svartlackade sportbilar, glider vidare utmed inoljade automatvapen, för att inte sällan landa på en servitrisrumpa i stringtrosa.

Vi får i och för sig en och annan paus i fajtandet, men de visar sig mest vara till för att exponera en Apple-produkt.Ofrivilligt roligast är den förment fina scenen där den deppige huvudpersonen går till sängs och lägger sin döda frus armband på nattduksbordet. I närbild ser vi denna heliga relik placeras bredvid Johns nästan lika älskade iPhone.

Det kan kort sagt inte bli mycket sämre än så här. Så varför då ödsla tid på att överhuvudtaget se och recensera denna ekonomiska kalkyl kallad film?

Entré Michael Nyqvist. Man vill ju hålla koll på vad den gamle favoriten håller på med där borta.

Inte överraskande gör han samma sak som alla andra hyllade europeiska skådespelare på besök i Hollywood: Biroller som rytande och brytande banditer.

Visst är det lätt att förstå förtjusningen i att leka krig med (halv)stora amerikanska affischnamn, och i att kvittera ut en förhoppningsvis fet check, men det är onekligen lite svårt att ta hans ryske maffiaboss på allvar. Det ser nästan ut som Nyqvist skrattar där bakom den lånade hårda ytan, men okej – hans insats fungerar sannolikt bättre på en utländsk publik som inte ser honom som en Dramatenskådis på hobbyhajk i Hollywood.

Inga överraskningar alltså, förutom att inledningen är oväntat usel. De första minuterna är så ostigt sentimentala och illa spelade att jag var fullständig säker på att någon snart skulle ropa ”bryt”, att kameran på metavis skulle backa ut och det skulle visa sig att vi tog del av en inspelning i av en billig såpa.

Men icke.