Att läsa Jon Fosse är att stiga in i en värld där människor är alkoholiserade, ensamma och ibland utan varaktig plats i livet. Och ändå på ett vidunderligt vis lyckliga, eftersom de har hittat ett sätt att vara i världen, som i den tidiga romanen Morgon och kväll, om den första och sista dagen i den gamle Johannes liv. Han dör försonad med ett liv som bestått av många likadana dagar med fiske på havet.

Upprepningen, omtaget är utmärkande både för Fosses stil och för själva innehållet i hans berättelser och dramer. Nuet utvidgas, ögonblicket fylls med oändligt mycket tid, tankar och minnen. Fosse är arvtagare till modernismens medvetandeström, man kan också tänka på en författare som Beckett och dennes förmåga att fylla romaner och dramer med ett bågnande ingenting. Men Fosse söker alltid något i detta ingenting, ett ljus i mörkret, värme och sinnesfrid. Konst och katolsk tro är samma sak för honom och hela hans författarskap kan läsas som en rosenkrans av ständigt upprepade böner.

Särskilt tydligt blir detta i Fosses nyss avslutade Septologi, varav fem delar finns på svenska. Romanen börjar med ordet ”Och” – sedan flyter meningarna på i långt över tusen sidor utan punkt. Ingenting annat äger rum än att konstnären Asle kör mellan sitt ensligt belägna hus till Bergen för att lämna tavlor till sin gallerist. Ändå hinner han minnas fram ett helt liv och dessutom tänka på det han borde göra för sin vän som också heter Asle men som är alkoholiserad och nog inte lever så länge till.

Fosse har en särskild blick – och öra – för de utsatta i tillvaron, de som av omständigheterna hamnat utanför, eller bara fel. Hans dramatik liknar hans prosa – eller vice versa – den lyssnar efter ensamheten och tror på ordens kraft att lindra den. Någon gång drabbas hans gestalter av stark rädsla, men den som tror på konst eller Gud eller helt enkelt bara på livet som det är återfinner sitt lugn.

Hur är det då att läsa Fosse, till exempel Septologins över tusen sidor utan punkt? Ja, det är bara att ta ett steg in i hans värld och låta sig dras med, sedan är man fast ända till slutet.