I Kulturrådets monter på bokmässan är det fullsatt och rader av människor står i gången utanför. Serietecknaren Liv Strömquist och författaren Lidija Praizovic är på plats för att disktutera vilka röster som får höras i den offentliga debatten. Men båda är kluvna inför debattuppdraget.

– Egentligen trivs jag dåligt i debatten på tidningssidor, men hittills har jag inte haft råd att tacka nej till att skriva debattartiklar. Men jag tycker att det ofta blir väldigt förenklat och polemiserat, säger Lidija Praizovic.

Liv Strömquist har fått frågan om att skriva debattartiklar men tackat nej.

– Det är som att det hela tiden behövs åsikter, som att tidningarna använder sig av arbetare som ska sälja sin åsikt.

”Det är patriarkatet som är aggressivt”

Men när hon gör serier utgår hon från sina egna idéer. Och då kan innehållet gärna bli drastiskt.

– Jag tror att serier är friare på ett sätt. Med lite glada färger kommer man undan med mer, skrattar hon.

Båda har erfarenheten att människor tycker att de verkar arga, eller skrämmande.

– Jag tycker att det är konstigt att få epitetet ”arg”, säger Liv Strömquist. Jag tycker istället att det finns ett systematiskt våld i klassamhället. Det är patriarkatet som är aggressivt mot mig.

”Blir ett slags parasiter”

Men även om tidningsdebatter ofta är förenklade så konstaterar båda att det är ett verktyg för förändring. Innan Lidija Praizovic var publicerad upplevde hon hur ont det gjorde när vita medelklassmänniskor skulle beskriva problem i förorten eller med underklassen.

– Kampen måste komma inifrån, säger hon. Jag är trött på att den vita medelklassen alltid skriver om underklassen och tror att det räcker. När vita medelklassmänniskor skriver om underklassen blir de ett slags parasiter på dem. Istället för att hjälpa gör de karriär.

Längtar efter mer varierad debatt

Och Lidija Praizovic längtar efter ett mer varierat debattklimat där människor som verkligen kommer från olika bakgrunder får höras.

– Det som med ett fint ord kallas ”intersektionalitet”, när debatten får bli verkligt komplex. För det finns en risk med att jag bara hamnar i exakt det fack som redaktörerna har tänkt när jag skriver, säger Lidija Praizovic.

För det behövs bättre skolor, mer folkbildning och mer öppensinnade debattredaktörer tror hon. Själv längtar Lidija Praizovic efter skriva skönlitteratur och ha tid att gestalta istället för att debattera.

Var är du om tio år?

– Jag vet inte, men jag längtar efter att ha sinnesro och ekonomi till att skriva skönlitterärt. Men just nu utnyttjar jag friktionen som jag upplever till att skriva artiklar, säger hon.