Ett fiktivt scenario: Polismyndigheten har beslutat att ta ner rapparen Yasins musikvideo till “Chicago” från Youtube. Låten är en av artistens största hits med sju miljoner visningar, men eftersom den beskriver våld i gängmiljö riskerar den att förvärra konflikter mellan kriminella grupper i Stockholm.
Från och med nu ska all ny musik från Yasin godkännas av Stockholmspolisen, och problematiskt innehåll ska censureras enligt deras önskemål.
Exemplet ovan är alltså påhittat. Det finns inga sanktioner mot Yasins musik efter att rapparen dömts för att tillsammans med Vårbynätverket planerat en kidnappning av en känd svensk artist.
Men hade han dömts för samma brott i Storbritannien hade situationen kunnat vara annorlunda. Där har flera av genrens stjärnor – som LD, Digga D och rapduon Skengdo & AM – fått se sin musik censurerad på samma sätt som ovan.
Storbritanniens lagstiftning mot gängkriminalitet ger domare stora befogenheter att begränsa livet för personer som döms för brott. För gangsterrappare kan det innebära förbud att nämna våldsdåd eller håna rivaliserande gäng i sin musik. Syftet är att minska risken för gängrelaterat våld, och sedan 2019 har Londonpolisen tagit ner fler än 500 musikvideos från Youtube.
Kritikerna kallar det för en inskränkning av yttrandefriheten, censur av en redan marginaliserad grupp. De som försvarar lagstiftningen menar istället att den minskar våldet – och räddar liv.
Skulle liknande restriktioner kunna införas i Sverige? Det politiska intresset finns.
Kulturminister Jeanette Gustafsdotter (S) har sagt att man från regeringshåll vill “titta på” kopplingen mellan musik och kriminalitet. Sverigedemokraterna vill att BRÅ utreder “gangsterrapens skadeverkningar”, och har öppnat för att från politisk håll stoppa Sveriges Radio från att spela genren.
Samtidigt är frågan mer laddad än någonsin i svenskt kulturliv: Sen 80-talet har det funnits brett samförstånd om att skilja på verk och person. Den som kritiserat musik på moralisk grund har fått räkna med att bli avfärdad och utskrattad, som Siewert Öholm i debatten om den farliga hårdrocken.
Men den sanningen utmanades förra året, när rapparen Nils “Einár” Grönberg mördades. Händelsen skakade kulturvärlden, och startade en debatt om hur kulturjournalistiken misslyckats med att förstå gangsterrapen.
Bland de största stjärnorna i genren, artister med miljontals streams, har fyra dömts för grova brott bara det senaste året. Ännu fler pekas av polisen ut som kopplade till kriminella nätverk.
Mordet och fängelsedomarna har gjort det svårare att skilja på verk och person – och det innebär att frågor som under årtionden haft självklara svar får en helt ny laddning.
Hur ska kulturvärlden egentligen förhålla sig till artister som är aktivt kriminella? Ska de bjudas in till tv-soffor, tilldelas priser på galor och spelas på radion? Det tycks inte längre finnas några givna principer att luta sig mot. Konsensus är bruten.
Utanför kulturvärlden tycks frågan enklare: Gangsterrap provocerar. När P3 prisade Yasin som årets artist – samtidigt som han stod åtalad för kidnappning – väckte det stor ilska. Det är lätt att se hur genren kan bli en symbol för gängkriminaliteten.
Här, mellan kulturvärldens svårighet att försvara gangsterrapen och ilskan hos de som föraktar genren, uppstår en politisk möjlighet. Det är inte så konstigt om någon tar den.