Att minnesmonument och -platser väcker starka känslor är snarare regel än undantag. Och Dan Wolgers – som själv är van vid uppståndelse för sina ofta skämtsamma och provocerande verk – är skeptisk till att minnesmärken i dag förväntas efter tragedier.

– Det borde absolut inte vara så självklart att skapa konstnärliga monument vid sådana här händelser överhuvudtaget. Det kan förefalla som handlingskraft, men det finns många bättre sätt att manifestera vilja, handlings- och motkraft än att skicka fram en konstnär.

”Kan kännas som övergrepp för anhöriga”

Dan Wolgers har länge haft tankar på att skapa en allmän minnesplats dit vem som helst ska kunna gå oavsett vilken händelse de sörjer. Men säger att planerna är så länge bara är ”på spek”.

– Idealet är att monument och minnesplatser ska fungera som ett stöd. Men vad de har för effekt på läkande ska ingen uppdragsgivare säga ett ord om. Konst är inget plåster, och en del anhöriga kan uppleva det som ett övergrepp om den används så, säger han och fortsätter:

– Det finns en övertro på konsten som kan vara förödande och urholkande för den. Och gällande Utøya är det de anhörigas privilegium att få reagera hur de vill.

Lyckad lösning för Estoniamärke

Den norska regeringen försöker lösa konflikten som uppstått om minnesmärket för Utøya genom samtal mellan kommunal- och moderniseringsminister Jan Tore Sanner och berörda parter under fredagen.

Enligt Dan Wolgers måste beställare av minnesmärken vara tydliga med sitt syfte redan när uppdraget formuleras.

– Konstnären behöver inte alls vara fri i dessa lägen, utan man kan ha hårt styrda regler. Det viktiga är att man tar ställning till om verket ska ge tröst eller bara skärpa tanken. Om det är ett mål eller bara ett färdmedel.

På minnesmärket för Estoniakatastrofen uteslöts namnen på de omkomna vars anhöriga bett om det. De ersattes med tomrum, som gav möjlighet för de anhöriga att ändra sig. En diplomatisk lösning, enligt Dan Wolgers.

– Estoniamonumentet var ett handgripligt sätt att visa hänsyn. Men som uppdragsgivare får man ändå tåla att misslyckas och leva med att man inte kan göra alla nöjda i sådana här lägen.