I fredags avslutades FN:s klimatmöte i Marocko. Parisplanen preciserades. De flesta av världens makter är hyfsat överens: åtgärder måste vidtas för att rädda planeten. 2016 ser ut att slå värmerekord för tredje året i rad, årets tio första månader har varit de varmaste i modern tid. Forskarna ramaskriker. Och nu stämmer poeterna in. Ett av årets teman på den poesifestival som just nu pågår i Stockholm är planetens framtid.

– Forskarna pekar på att det verkligen är en planet i kris, där korallreven i princip kan förvinna de kommande decennierna. Där man ser enorma förändringar av jordsystemet som inte har skett på hundratusentals, eller miljontals, år. Förändringar som är drivna av människor. För mig är det verkligen en existentiell kris, säger Jonas Gren.

Den antropocena eran

Han är poet och verksam inom genren ekopoesi. Nyligen släpptes hans tredje diktsamling Antropocen. Titeln är ett begrepp som har börjat florera inom såväl humaniora som naturvetenskap de senaste åren, och betyder människans tidsålder. Det populariserades av nobelpristagaren och atmosfärskemisten Paul Crutzen, som menar att mänsklighetens påverkan på vår planet i vår tid är så kraftig att det kräver införandet av en ny geologisk epok.

Jonas Gren ser antropocen som ett narrativ som måste problematiseras.

– Vi är ju trots allt bara ett djur som har funnits i 200 000 år, säger Jonas Gren.

En av hans dikter handlar om mikroorganismer: ”Nittio procent av cellerna i människan tillhör mikrober/ Jag är i minoritet i mig själv”. I en annan dikt har amöbor och mögel tagit över börshus och gallerier. Trump Tower befolkas av räkor.

Klimathotet som abstraktion

Begreppet ekopoesi myntades i anglosaxisk litteratur kring millennieskiftet. Genren skiljer sig från den romantiska naturlyriken dels genom att den gör naturen till subjekt, dels uppmärksammar den förändring som skett i människans förhållande till naturen och därmed problematiserar hennes position och självbild. Ekopoeterna ställer inte naturen i motsats till civilisationen, det är en falsk dikotomi.

Sofia Roberg är poet och doktorand i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. I sin forskning intresserar hon sig för poesins roll för hanteringen av klimatkrisen. Klimathotet är för många en abstraktion. Trots hjärtskärande videoupptagningar av isbjörnar på drift framstår växthuseffekten som något som sker långsamt och långt borta. Sofia Roberg säger att poesin kanske har en särskild förmåga att göra denna abstrakta hotbild mer konkret. Att gestalta faran.

– Det poesin gör är att ta ned abstrakta stora problem till en konkret, subjektiv nivå genom att gestalta konkreta skeenden, saker, fenomen, relationer. Antingen utifrån ett tydligt jag, eller utifrån ickemänskliga varelser. Det finns olika försök att skriva poesi som inte utgår från ett mänskligt jag i första hand, säger hon.

Djuriska berättarperspektiv

Sofia Roberg menar att när naturlyrikerna föreställer sig människan som skapelsens krona med naturen som en rikedom att tillägna sig, växer ekopoesin ur 1800-talets vetenskapliga framsteg och 1900-talets medvetenhet om miljöförstöring och artutrotning. 

Andra svenska författare som har varit med och utvecklat genren är Ååse Berg och Ida Börjel. De utforskar relationen mellan natur och kultur, anlägger djuriska berättarperspektiv och ifrågasätter därmed vår antropocentriska världsbild. Hur den begärstyrda människan härskar och söndrar.

– Det är inte någon kravmärkning av lyrik. Det finns ju en risk att sammanblanda begreppet med varor som blir ekomärkta. Men grunden är ekologi, alltså arternas samspel med sin omgivning, och hur de levande organismerna samspelar med resten av miljön på jorden. Där är människan en art av många som samverkar med den resterande planeten på ett ohållbart och destruktivt sätt. Det är en väldigt våldsam relation. Mycket av ekopoesin handlar om att belysa den våldsamma relationen, säger poeten Jonas Gren.

Livets förutsättningar

Trots att forskarna gång på gång påtalat klimathotet tycks vi ha svårt att ta in det. Och där kan poeterna ha en viktig roll. Det menar Ulf Danielsson, som är professor i teoretisk fysik vid Uppsala universitet. Han släppte nyligen boken Vårt klot så ömkligt litet.

Titeln anspelar på Dantes Alighieris gudomliga komedi. När Dante befinner sig i nionde kretsen kastar han en blick bakåt, mot jorden, och utbrister i just den frasen. Känner en viss ömhet över planetens ynklighet och drabbas, på 1200-talet, av något slags insikt om förutsättningarna för liv.

– Sättet som vi lever på, hur vi utnyttjar tekniken, och på vilket sätt vi förbereder oss för och hanterar de faror vi står inför, är frågor som är djupt existentiella. Det handlar om värderingar, vilka vi är och hur vi definierar oss själva. Kulturen kan inte lämna alla de här livsavgörande frågorna till teknik eller naturvetenskap. Det är frågor som har mänskliga dimensioner och som måste hanteras på det sättet, säger Ulf Danielsson.

Poeter och profeter

Ulf Danielsson har undervisat vid en universitetskurs som heter Fysik för poeter. Ibland kan poesin verka nästan profetisk. I början av 1800-talet tycktes den brittiske romantikern William Blake förutspå kärnfysiken med sin dikt Auguries of Innocence: ”To see a world in a grain of sand/and a heaven in a wild flower /Hold infinity in the palm of your hand/And eternity in an hour”.

Harry Martinssons 60-årsfirande rymdepos Aniara framstår i dag som ett järtecken och räknas som en ekopoetisk urtext. Människans självförbrännande livsstil har tvingat henne på flykt, gjort henne till rymdemigrant: ”Beskriv den människa som i glans/sitt släktes likdräkt sydde/tills Gud och Satan hand i hand/i ett förstört, förgiftat land/kring berg och backar flydde/ för människan: askans konung”. Jorden, klenoden i solsystemet, är förstörd.

Kosmologi och känslor

– Han kunde formulera det vetenskapliga innehållet på ett sådant sätt att det blev begripligt. Hans beskrivning står sig och ett halvsekel senare kan man läsa hans texter och få en fördjupad, intellektuell, känslomässig förståelse utav svår fysik och kosmologi. Dessutom tog han den förståelse han hade byggt upp, och förmågan att känslomässigt engagera, och använde det för att belysa vår egen prekära situation på det här jordklotet. Miljöförstöringen och dess påverkan var uppenbar redan då, säger Ulf Danielsson.

Ulf Danielsson menar att poesin kan ha en roll i dagens klimatdebatt genom att översätta naturvetenskapens precisa, rationella språk till något om blir känslomässigt begripligt för läsaren.

– Poesin behöver hitta bilderna, metaforerna, som inte bara förmedlar den intellektuella förståelsen utan också det känslomässiga engagemanget. Om vi inte gör det kommer vi inte kunna överleva på den här planeten. På det sättet menar jag att litteraturen och poesin har en oerhört viktig uppgift. Kanske den viktigaste uppgiften på mycket länge. Att göra det här begripligt och peka ut att vi faktiskt måste ändra det sätt som vi lever på, säger Ulf Danielsson.

Affektiva metoder

Litteraturvetaren och poeten Sofia Roberg håller med. Den ekopoetiska utgångspunkten är att människan är ett djur, och som djur är hennes beslut känslostyrda.

– Poesins språk skapar ju ofta affekter hos läsaren. Och det finns en del forskning som visar att vi fattar inte beslut utifrån rationellt tänkande utan från känslor. Så om poesin och andra konstformer kan påverka våra känslor så kanske det finns någon konkret effekt i det, säger Sofia Roberg.

Stockholms internationella poesifestival pågår den 20-22 november på Scalateatern i Stockholm.