Tsunamin sköljer över Thailand. Lokalbefolkningen dör i drivor och hotellen förvandlas till kaffeved.

Hårdast drabbad är dock en vit brittisk familj, med tre bortskämda barn och föräldrar med toppjobb i det japanska näringslivet. Historien skiftar mellan pappan Henry (Ewan McGregor), och mamman Maria (Naomi Watts) medan de kämpar för att överleva i spillrorna.

Vidriga sår, överbelastade sjukhus, mobiltelefoner som inte fungerar... Katastrofen är total.

Det som skiljer ”The Impossible” från katastroffilmer som till exempel ”2012” är att den utnyttjar en äkta tragedi för att sälja den amerikanska kärnfamiljs-övre-medelklass-drömmen. Familjens överlevnadsberättelse må vara baserad på en sann historia, men det gör den knappast mer värd att berätta än de tusentals andra som drabbades av tsunamin 2004.

Kulturkritik av typen ”vit medelålders man...” känns som att rapa upp en veckogammal fisk, men i fallet med ”The Impossible” är det en öppen dörr som inte går att ignorera. Människorna utan vit hud har reducerats till ren rekvisita. Thailändare flimrar förbi i periferin som vägvisare, läkare eller helt enkelt lik (thailandsvenskar får en bättre behandling).

Sensmoralen landar i ett bisarrt ”vad skönt att det är över – dit åker vi inte på semester igen”.