Första gången Tony Soprano möter doktor Jennifer Melfi svarar hon med att lämna beslutet till honom då han undrar vilken fåtölj han ska slå sig ner i. En obekväm tystnad uppstår. I psykoanalysen förväntas patienten starta samtalet med det som faller denne in. Dr Melfi vill att Tony ska prata. Han talar motvilligt och i enkla meningar. Småningom står terapin, som han upplever som ett ältande, honom upp i halsen och till Dr Melfis belåtenhet fräser han till: ”Vad blev det av Gary Cooper – den starka och tysta typen?” Därefter finns åtskilligt mer att nysta i.

Att tänka fritt och tala spontant, som Freud predikade, är svårt, i synnerhet när det är det enda man förväntas göra. Blockeringar uppstår och känslorna inför terapeuten blir motstridiga, i vissa fall trotsiga – ett motstånd som kan användas för att bygga konflikter och dramaturgi i fiktionens värld. Det begrep David Chase, manusförfattaren och producenten bakom succéserien ”Sopranos”. 

– Tony Soprano är både mottaglig och gör motstånd mot terapeutens försök. Det är rörande. Skildringen av terapin är ömsint och ger ett mänskligt ansikte åt de grymheter som serien också visar, säger Clarence Craaford, psykiater, psykoanalytiker och redaktör för Divan – en tidskrift för psykoanalys och kultur.

Psykoanalysen och dramat

Många film- och tv-seriemakare har upptäckt den psykoanalytiskt inriktade terapins dramaturgiska förtjänster. I tv-serien ”Mr Robot” går Elliot till terapeuten Krista Gordon, som använder sig av psykoterapeutiska metoder. Seriens peripeti – den plötsliga förändring som betecknar dramats vändning, då verkligheten visar sig vara lögn – utspelar just i terapisituationen.

”In treatment”, serien som i tre säsonger, 106 episoder, följer psykoterapeuten Paul Weston och hans möten med sina patienter är måhända ett av de starkare bevisen för att psykoterapi är ett passande motiv för stora fiktionaliseringar.

”KBT:n är för konkret för konsten”

Freud har de senaste decennierna fasats ut ur den subventionerade psykologin med hänvisning till att det inte finns vetenskapliga belägg för att hans metoder fungerar. In har den effektiva och strukturerade kognitiva beteendeterapin – KBT:n – trätt.

Men för att finna KBT i konstnärlig dräkt får man söka med ljus och lykta.

– KBT:n är för konkret för konsten, säger Caroline Hainer, filmkritiker.

– Men den har potential. Den skulle kunna användas mer i exempelvis romantiska komedier där huvudpersonen sätter upp en plan för att finna en partner. 

KBT handlar i korta drag om att förändra avgränsade beteenden och känslotillstånd genom att utsätta sig för sina rädslor. Fokus är målbilder och framtid, inte varför och dåtid.

Clarence Craaford har aldrig sett eller läst en skildring av kognitiv beteendeterapi i film eller litteratur.

Hur skulle en sådan skildring se ut?

– Tråkig, urtråkig. KBT är mekaniskt, rationellt, vad kan man göra för film eller litteratur av formulär och skattningsscheman?

Få kontaktytor med kulturen

Det moderna konstbegreppet och KBT tycks vara av olika natur. KBT som terapiform är inte utforskande och bereder inte plats för det gåtfulla eller mångtydiga som litteraturen och filmen livnär sig på. Men det handlar också om tid. KBT:n är ung, den populariserades först på 1980-talet. Därtill har få inom KBT-fältet intresserat sig för att tolka konst och fiktion utifrån sin yrkeskunskap. Psykoanalysen, däremot, utvecklades genom konsten. Ett av Freuds mest kända begrepp – oidipuskomplexet – har som bekant fått sitt namn från en grekisk myt.

Kulturen är dock inte helt tom på KBT. Caroline Hainer som också är författare, har skrivit romanen ”Inte helt hundra” där berättarjaget går i KBT-artad terapi. Ett beteende ska åtgärdas. Jaget behöver komma till bukt med sina återkommande relationsproblem och får av terapeuten ett relationsförbud.

– Med terapin ville jag visa på en seriositet hos huvudpersonen. Jag ville signalera en seriös vilja till förändring, säger Caroline Hainer.

KBT som berättartekniskt grepp

Terapin är här inte scenplats för dramatik, missförstånd eller konflikt, som så ofta är fallet i skildringarna av psykoanalys. Berättarjaget gör inte motstånd mot terapin eller terapeuten. Hennes liv är fullt av relationella konflikter och tillkortakommanden men KBT:n i sig är inte problematisk. Terapin är strukturen, den röda tråden i kärlekskaoset.

– Hon har en oerhörd längtan efter att lösa något. Hon kapitulerar i terapin.

– Den moderna terapeuten kan i litteratur och film vara en guide, en ciceron – en klassisk roll i en ny dräkt – som genom sitt ämbete skapar trovärdighet, säger Caroline Hainer.

Här skymtas ännu en kulturell potential hos KBT. Skildring av KBT i romaner och filmer där kronologin är upplöst och tonen poetisk skulle kunna fungera som ett berättartekniskt grepp som skapar en struktur. Kanske något för prosalyriska romaner eller litterära tripprapporter.

Psykoanalysen influerar metoden

Relationen mellan psykoanalysen och kulturen är dock en lång och innerlig historia. De två fälten har närt varandra i snart ett sekel.

I skönlitteraturen når korsbefruktningen något av en kulmen. Där finns inte enbart otal skildringar av psykoanalytiker och terapisessioner. Psykoanalysen och litteraturen har också influerat varandra vad gäller själva tillvägagångssättet. Psykoanalysens fria associationer, det planlösa resandet i det undermedvetna, har sin motsvarighet i litteraturens stream of consciousness-teknik, eller inre monologer som de kallas på svenska. Ett grepp där berättaren framställer karaktärens tankar och känslor genom att återge dem med karaktärens eget perspektiv eller egna ordval. Denna inre monolog framkallas ofta av ett minne som väcker associationer. Det sker Charles Swann i Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” när han biter i en Madeleinekaka. Tekniken som också förknippas med modernister som James Joyce och Virginia Woolf utvecklades parallellt med Freuds psykoanalys. Och moderna exempel saknas knappast.

– Karl Ove Knausgårds romansvit ”Min Kamp” exempelvis, är ju som en enda lång psykoanalys, säger Clarence Craaford.

– Psykoterapi handlar om det irrationella, den intresserar sig för människans omedvetna och hennes själsliv. Det gör konsten också, därför passar de ihop, säger Clarence Craaford.

Den sexfixerade analytikern

Psykoanalysen inbjuder också till komik och karikatyr. De dråpliga bilderna tar inte sällar fasta på terapeuters långsökta och sexfixerade övertolkningar och ovana att få ihop det med sina patienter. Erica Jongs kultförklarade roman ”Rädd att flyga” från 1973 innehåller båda sorter.

Romanen inleds med en transatlantisk flygning. Flygrädda Isadora Wing sitter på ett Pan Am-plan tillsammans med sin man, och före detta terapeut, och hundrasjutton andra analytiker på väg till en psykoanalyskongress i Wien. I ett av sätena sitter Raymond Schrift, som Isadora konsulterade som tonåring, och gastar på en av flygvärdinnorna. Hon betraktar honom och minns deras sessioner: ”Han påstod envetet att hästen jag drömde om symboliserade min far och att min mens skulle bli normal så snart jag ’akzepterade att jak var kvina’”.