Förra året tillträdde Kerstin Brunnberg som chef för Arkitektur- och Designcentrum, ArkDes, i Stockholm. Innan dess var hon för många en välbekant röst i Sveriges radio.

Kerstin Brunnberg älskar digitalisering av konst, säger hon. Men betraktar sig inte som ”kulturmänniska”.

– Jag är journalist. Sedan är jag intresserad av konst. Konsten kommer att betyda mer i framtiden, men jag är tant i alla fall, och kan se ”kulturtant” som ett hedersbegrepp. De är människor som upprätthåller bildningen i samhället och betalar för sig. De sitter inte och laddar ner, utan använder biblioteken.

”En jävligt korkad syn”

Kvinnor i övre medelåldern drar inte bara strån till kulturstacken. De öser in kapital i konstutbudet.

Det särskiljer dem från en växande, ofta yngre grupp kulturkonsumenter.

– Jag tycker generellt att det är en så jävla korkad syn på konst att inte betala för den. Att ladda ner en text eller ett musikstycke utan att betala. Jag köper inte att man inte kan kriminalisera en hel ungdomsgeneration, säger Kerstin Brunnberg.

Kvinnor med inflytande

Med konstnärernas dåliga villkor på arbetsmarknaden, säger hon, och refererar till konstnärnämndens redovisning av lönenivåer, är det ännu viktigare att kulturkonsumenten bjuder till. Det gör tanterna. Därför är de makthavare.

– Marie Louise Ekman, Ulrika Holmgaard, Ann-Sofie Noring... Äntligen har det börja hamna kvinnor på poster med inflytande. Och så finns många starka fyrtiotalister. Jag tror att vi talar för det här området med stor styrka och blir förebilder för många kvinnor när vi syns och hörs, säger Kerstin Brunnberg.

Tanten på gång

Med den utvecklingen hoppas hon på mer makt åt kulturtanten.

– Hur har alla farbröder använt sin makt och sitt inflytande för att förändra konsten, frågetecken, frågetecken? I politiken har det bara varit Harry Schein, säger hon.

– Jag tror att kvinnorna kommer. Är det någonting jag tror så är det det. Att kvinnorna använder sin kunskap för att utöva makt och åstadkomma förändring.