En man som förvandlas till en varg och försvinner ut i det vilda löper varg. Efteråt har ena handen förvandlats till en tass. Allt annat som skett därute förblir osynligt och hemligt.

Kerstin Ekmans berättelse ”Löpa varg” handlar om förvandlingen när en man kommer tillbaka, och ser sitt liv i nytt smärtsamt ljus. Om minnena som plötsligt hemsöker den pensionerade jägmästaren och jaktledaren Ulf Norrstig när han fått syn på en mäktig varghanne från fönstret i sin prinsesstårtegröna husvagn i skogen. ”Jag såg honom och mitt liv var inte längre vanligt.”

Kanske hör ”Löpa varg” ihop med Ekmans skildring av bokvärlden från 2011, ”Grand final i skojarbranschen”, ett svindlande roligt och sarkastiskt drama för två röster. En var Lillemor Troj, den behagliga blondinen, den andra den provokativa Barbro Babba Andersson. Troj gjorde sig perfekt i offentligheten och Babba skrev böckerna. Tillsammans blev de ett perfekt författarmonster.

Det var också en roman om förvandling, om att författaren har en hemlig persona som ingen får se. Tassen!

Redan i bokens sjätte mening förstår man att ordningen ska ruckas på allvar. I köket ligger ett vapen, en studsare. Oladdad mot alla regler.  ”Varför vet jag inte. Det blir så bara.”

Läsaren vet ju att inleds en berättelse med ett laddat vapen kommer det att avfyras osv, och berättelsen följer i spåren på det otäcka ”som bara blir” som en både rafflande och melankolisk meditation över vad det är att vara människa mot slutet av sin levnads vandring. Över minnet och skriften. Och över allt man inte gjort fast man borde.

Slaktscener och trasmatteklippning håller läsarens uppmärksamhet fäst vid livets repetitioner. Konst kräver kroppslighet – men konst är också att få det döda att återuppstå.

Ekman skriver om konflikterna i byn, om varghatet, om hur Ulf uppfattas som förrädare. En subtil undertext med en tidningsartikel om jubilaren som informerar om att han aldrig hade råd att överta fädernegården i Hälsingland öppnar för paranoia. Ett integritetskränkande hån i klassamhället? Dom över åldrad man?

Men det tvetydiga slutet efter ett jaktbrott ställer frågan i rekyl: vem ska man vara lojal med? Människan eller djuren, lagen?

Och man ska läsa mycket noga, för här ställs den svåraste frågan om omsorg. Vems liv får inte gå till spillo?

Det är mörkt och kallt, det handlar om naturens död. Men vad som händer när man läser den här boken säger Kerstin Ekman bäst själv: ”Du vet hur det känns när man tänds opp.”