Artisten Yasin prisades som årets artist på P3 Guld – och åtalades tre dagar senare för stämpling till människorov (något han nekar till). Ännu en gång exploderar nu debatten om gangsterrapens koppling till kriminalitet.
Positionerna är vid det här laget bekanta: Konservativa ser ett moraliskt haveri i att prisa en artist som misstänks för grov kriminalitet, medan en mer liberal falang vill skilja på verk och person.
Läser man den 700 sidor långa förundersökningen till kidnappningen Yasin misstänks ha varit med och planerat står intressant nog samma fråga i centrum: Behöver den som gör gangsterrap ha en faktisk koppling till kriminalitet?
Frågar du de misstänkta tycks svaret vara ja. I krypterade chattar SVT tagit del av diskuteras hur ett förnedringsrån ska ”pippa karriären” för en minderårig artist man anser vara ”studiogangster”, alltså inte tillräckligt äkta för att rappa om det kriminella livet.
Artisten ska avslöjas som posör, och två andra rappare misstänks ha lockat målsägande till en lägenhet utanför Stockholm, där de och nio andra personer sedan ska ha hotat, rånat och misshandlat den unge artisten – för att sedan fotografera denne under förnedrande omständigheter.
De misstänkta är så säkra på gangsterrapens krav på äkthet att bilderna efter detta beskrivs som ”kärnvapen” – något den unga artistens hårda image omöjligt kan överleva. Efter ett misstänkt försök till utpressning läcker man bilderna på sociala medier – där de får stor spridning.
Såhär långt tycks alltså genrens kritiker ha rätt: Att skilja helt på gangsterrap och kriminalitet blir svårt när framträdande rappare i genren själva ser det som ett grundkrav.
Men tittar vi på konsekvenserna blir frågan mer komplicerad. Idag – ett år efter att kidnappningen misstänks ha ägt rum, månader efter bilder från förnedringsrånet läckts på nätet – har effekten av kidnapparnas så kallade kärnvapen uteblivit.
Artisten ifråga fortsätter vara en av de största inom svensk hiphop, och gör numera lukrativa samarbeten med stora artister utanför gangsterrapens värld.
Innebär det att gangsterrapens försvarare har rätt? Man kan skilja på verk och person, och publiken lockas av berättelserna och musiken, snarare än autenticiteten hos rapparna själva?
Kanske, men samtidigt har den unge artisten konsekvent vägrat samarbeta med polisen i utredningen om sin egen kidnappning. Om publiken stannat kvar hos en gangsterrappare som vittnar i brottsmål kan vi bara spekulera i.
Däremot kan man konstatera att de enda karriärerna som saboterats ironiskt nog är de åtalade rapparnas egna, åtminstone om de döms för brotten som de nekar till.
Inte för att deras fans kommer vända dem ryggen, gangsterrap är den kanske minst moralistiska musikgenren, och publiken är luttrad när det gäller att lyssna på problematiska artister.
Men all hiphop lever i ett pulserande nu, och framgång väntar inte på ett fängelsestraff. Kommer gangsterrap fortfarande vara den största musikgenren i Sverige om 4 – 18 år (straffskalan för människorov)? Kommer rapparnas positioner i genren vänta på dem medan de sitter inne?
Det är möjligt, men osannolikt. Något som sällan nämns i debatten om gangsterrap är att det är extremt ovanligt att de som håller fast vid en kriminell livsstil når långvarig framgång.
Hiphophistorien är däremot full av unga män som lockats och förgjorts av samma hårda verklighet de ville spegla i sin musik.