Kjell Espmark var professor i litteraturvetenskap, poet, ledamot av Svenska Akademien från 1981, och en extremt produktiv författare och dramatiker, översatt till mer än 20 språk.
Minne, ansvar, skuld, förlorad kärlek och längtan var några av de stora existentiella ämnen som Kjell Espmark undersökte.
Spåren av en uppväxt med krisande föräldrar och sviktande omsorg löper som en röd tråd genom författarskapet. Scener som återkommer: Barndomens rädslor, brist på tillit; utsatthet, smärta, förluster: ”de många tecknen på hur skör, hur ohjälpligt skör verkligheten är. Man kan när som helst förlora fotfästet. Och falla och falla”, skriver Espmark i självbiografin Minnena ljuger (2010).
Konflikt med Horace Engdahl
Under krisen i Svenska Akademien befann sig Kjell Espmark i konflikt med sin forna student i litteraturvetenskap, Horace Engdahl, som han skyllde för vänskapskorruption samt att vara konservativ och motverka förnyelse. 6 april 2018 lämnade Espmark Akademiens arbete tillsammans med Peter Englund och Klas Östergren, men endast den senare begärde officiellt utträde. Espmark och Englund återvände året därpå, för att strax hamna i en ny kris med valet av Peter Handke till litteraturpristagare 2019, på grund av dennes proserbiska förnekande av folkmord i Balkankrigen.
Kjell Espmark hävdade att pristagarens litterära kvalitéer måste avgöra. I Akademien valde han framöver en försonlig linje och sade att han ville arbeta för Akademiens reformering.
Såg sig som anarkist
Misstro mot makt och överhet följde trots litterära framgångar Espmark hela vägen till den storslagna bostaden Villa Bergsgården ovanför huvudentrén till Skansen på Kungliga Djurgården, där han år 2020 på sin 90-årsdag förklarade för Dagens Nyheter, en tidning som han under årens lopp ofta varit i luven med, att han ”har starka anarkistiska sympatier.”
Han tar de undertrycktas parti, söker friheten, men blir ”aldrig egenkär och grandios, utan utmanar genom tankfullhet”, skriver Aris Fioretos i förordet till Det enda nödvändiga. Dikter 1956-2009.
I Vintergata från 2007 ”tycks eoner av tid förtätas till knappnålshuvuden” – enligt Fioretos har Espmark lyckats förvandla en hel stjärnhimmel till en bok.
Om Kjell Espmark stundtals kände sig vilsen i tillvaron fanns en pålitlig hemvist i språket – stadig som urberget.