Författaren och journalisten Sara Martinsson blev förtrollad när hon såg en kvinna på gymmet som utförde ett ryck med skivstång. Hon blev fast besluten om att förstå sig på tekniken.
– Det finns en oerhörd elegans över ryck och stöt. För mig var det själva rörelsen jag blev besatt av, säger Sara Martinsson.
Besattheten blev till essäer i boken Knäböj. Titeln är en blinkning till författaren Sven Lindqvists Bänkpress, en klassiker bland läsande och lyftande människor.
Men Martinsson tycker att titeln skvallrar om hur manligt kodad styrketräningen är.
Baserat på var man i regel har större andel muskelmassa är män bättre lämpade för bänkpress och kvinnor för knäböj.
Sara Martinssons bok rotar i kvinnors roll på gymmet, idag och genom historien, och har därför fått titeln Knäböj.
Kraftkarlar och atletdamer
Tyngdlyftningen var inte bara en manlig syssla, utan även en klassmarkör.
– På verkstäder, varv och fabriker kunde männen tävla mot varandra om vem som kunde lyfta tyngst. Om man var riktigt bra kunde man göra karriär på det, bli kraftkarl och turnera med en cirkus, säger Sara Martinsson.
Kvinnans roll på cirkusen var däremot av mer feminin karaktär, som lindanserskor eller ormtjuserskor. Martinsson undersökte saken närmare och hittade atletdamerna.
Som Katie Sandwina från Österrike, verksam som cirkusartist runt förra sekelskiftet. Hon titulerades som världens starkaste kvinna och människa. Hon uppträdde ofta med att lyfta sin man på ena armen och sönerna på den andra.
”Knip!”
På 80-talet gjorde aerobics sitt intåg via Jane Fonda och Susanne Lanefelt i SVTs Gymping. Då började kvinnor träna på bred front. Samtidigt växte kroppsbyggaridealet bland män.
– Där separeras kropparna till att sträva efter traditionellt maskulina respektive traditionellt kvinnliga värden, säger Sara Martinsson.
Och hon tycker att det finns spår av det än idag.
– Om du går in på ett gym kommer du mest se killar bland de fria vikterna och skivstängerna, och mest kvinnor på gruppträningspassen eller vid konditionsmaskinerna, säger hon.