– Konstens uppgift är att bidra med en poetisk ambition i de här miljöerna, säger Elisabeth Wengström, konstchef på Stockholms läns landsting.

Det är två veckor kvar till sjukhuset ska ta emot sina första patienter. Elisabeth Wengström tar emot på avdelningen ”dagvård barn”. Bakom henne, i ett ljusschakt, hänger upplyst glaskonst i bjärta färger av Fredrika Linder.

Historiskt påkostad

Konstsatsningen på Nya Karolinska Solna är historiskt påkostad. Enprocentsregeln, som innebär att en procent av byggkostnaderna vid statlig nyproduktion ska avsättas till konst, har tillämpats på den ursprungliga budgeten från 2008 och över 50 konstnärer har konsulterats för den fasta utsmyckningen.

– Vi har tittat på den konstnärliga idén, på konceptet, på arbetsmetoder, på graden av nyskapande, och på graden av tolkningsbarhet; om ett konstverk kan erbjuda en mångfacetterad bild av något. Sedan har vi också tagit hänsyn till hur konstnären har förhållit sig till platsen, säger Elisabeth Wengström.

”Positiva bieffekter”

Konstnärer har skickat in förslag som har behandlats av tre instanser: landstingets kulturförvaltning, ett internt konstråd samt en konstkommitté. I sin bedömning har de utgått från ett konstprogram framtaget av kulturförvaltningen, där konsten tillskrivs en mycket stor betydelse. Å ena sidan poängteras det att konsten på sjukhuset ska vara just konst. Å andra sidan säger man också att konsten ”självklart har positiva bieffekter utöver att verka för människan som kulturell varelse.”

Kan skänka tröst

Enligt programmet är konsten nyttig ur både logistiskt och existentiellt hänseende. Den kan exempelvis ”stötta en god orientering” genom de till synes oändliga sjukhuskorridorerna där väggarnas vaga nyansskiftningar är det enda som avslöjar om du är på väg mot skelettröntgen eller förlossning. Den kan ”skänka lugn, skönhet, harmoni och kanske tröst” för den som är mottaglig för sådant. Konsten kan ”stimulera till att tänka det otänkbara och förnimma det inte uppenbara” samt ”förmedla eviga, mjuka värden och en allmänmänsklig dimension.” Programförfattarna på kulturförvaltningen ger ett synnerligen inspirerat intryck.

Förmätet med eviga anspråk

Dennis Dahlqvist är konstkritiker och han värjer sig lite mot de eviga anspråken.

– Det är väldigt problematiskt för det finns inget som är evigt. Det har visat sig att det som har längst livslängd när det gäller konst är just sådant som har varit mest tidstypiskt, som har speglat det omgivande samhället här och nu. Som till exempel Lena Cronqvist. Man kan inte bara göra någon abstrakt installation och hoppas på att den alltid ska vara lika rolig, säger han.

”Ingen sjukling ska bli sjukare”

Dennis Dahlqvist menar att när man försöker vara alltför allmängiltig finns risken att man inte säger någonting. Ett exempel han tar upp från Nya Karolinska är Astrid Kroghs prisbelönade ljusschaktsinstallation Skylights.

– Hon har gjort en väldigt abstrakt installation. Och då tror man att det här kommer ingen att bli irriterad över och ingen sjukling kommer att bli sjukare av det här. Men samtidigt hamnar man i en situation där verket säger noll och ingenting, säger Dennis Dahlqvist.

Utmaningen med offentlig konst är att kommunicera till en publik som nödvändigtvis inte är vana konstbetraktare. I sjukhusmiljöer är betraktaren kanske dessutom ofrivillig, då besöket inte sällan är förknippat med oro och sjukdom.

Dennis Dahlqvist har två konstfavoriter på Nya Karolinska. Den första är Kristoffer Zetterstrands 340 kvadratmeter stora kakelmosaik Ager Medicinae som pryder det nya parkeringshuset. I den skildras medicinhistoriens gång och där pastischeras Prins Eugens kopparormsfresk, ett konstverk som finns inne på gamla Karolinska. Dennis Dahlqvists andra favorit är David Svenssons ljusinstallation Puls, en ljusslinga inspirerad av konstnärens ofödda barns pulskurva. Deras kvalitet består enligt Dahlqvist i att båda verken anspelar på en sjukhuskontext men också är figurativa och lättillgängliga, samt förankrade i samtiden.

Konst för medvetslösa

Berlinbaserade konstnären Daniel Hoflund gör tvärtom, väljer att fjärma sig från samtiden. Han är en annan av de konstnärer som fått i uppdrag att gestalta en plats på det nya sjukhuset. Daniel Hoflund har skött en av de mer udda utsmyckningarna, den av tryckkammaren där medvetslösa dykarsjuka behandlas. Kammarrummet beskrivs av sjukhuset som hjärtat av centralintensiven och här får ingen mer än läkare och patient vistas.

– Jag fascinerades lite av tanken på det kommer vara patienter som kommer ner hit och behandlas här, och som sedan kanske kommer tillbaka till sina patientrum och inte vet om att de har varit här. Så mitt arbete började ganska tidigt handla om platsen, en plats som vi både kan befinna oss i rent mentalt men även fysiskt, och hur det finns en relation däremellan. Platsen som gestaltas i min utsmyckning är dels en plats som inte riktigt finns, som ingen kanske riktigt har befunnit sig på. Och samtidigt så har du den här konstanta strömmen utav vatten som liksom går igenom landskapet. Tidsaspekten får ju en viss betydelse också, säger Daniel Hoflund.

Imaginära platser

Hans verk består av videoprojektioner och objekt, och han kallar det På andra sidan Jordan. Motiven är hämtade från en film av den italienska regissören Pier Paolo Pasolini, Il vangelo secondo Mattei, där regissören iscensatte Jesu dop i Jordanfloden. Filmen spelades in i Italien då det riktiga heliga landet inte levde upp till regissörens förväntningar.

Återvändandet till film- och tv-inspelningsplatser bär på många likheter med pilgrimsresor till religiösa platser, menar Daniel Hoflund. Han intresserar sig för relationen mellan den historiska och den imaginära platsen. På ena sidan av Nya Karolinskas tryckkammare visar tre videoprojektioner den italienska versionen av Jordanflodens porlande vatten, på den andra sidan hänger den tänkta turistens vykort, fotografiska dokument och arkeologiskt arkivmaterial därifrån. Dessa objekt är tänkta att fungera i dialog med fantasins förskönande föreställningar av det bibliska vattendraget.

– När människor befinner sig inne i tryckkammaren och behandlas så fortsätter det här vattnet bara konstant att flöda. Det rullar vidare, så att säga. Så videolooparna har en viss fysisk aspekt: looparna står här och rullar. Vattnet fortsätter rinna i den här floden och på den här platsen. Dygnet runt, säger han.

Kontrasten mot det sterila

Kammarrummet HBO U420 ligger under jord, vilket också blev betydelsefullt i den konstnärliga gestaltningen, och för valet av det arkaiska landskapet.

– Jag ville försöka få in naturen i den sterila miljön. Jag valde ganska tidigt att arbeta med material och motiv som går emot arkitekturen och rummen vi befinner oss i. Jag ville göra något som befann sig i en annan tid, som bar på ett mer tidlöst eller nostalgiskt material, för att bryta med den nya tekniken och med de nya lokalerna, säger Daniel Hoflund.

Han säger att uppgiften att göra konst för vårdmiljöer är mer utmanande än att göra konst för ett ”vanligt” utställningsrum.

– Det handlar dels om att försöka hitta någonting som ska vara behagligt och tillräckligt stillsamt för en personal som ska se det varje dag. Sedan vill man ju som konstnär samtidigt presentera någonting som man tycker känns intressant och stimulerande, både känslomässigt och intellektuellt.

Konst kan vara skadlig

Olika patienter behöver olika typer av konst.

I rapporten Konsten att vara specifik, som gavs ut av Stockholms läns landsting 2015, diskuteras konstens funktion i olika typer av vårdmiljöer. Där konstateras att exempelvis psykospatienter kan ha ett behov av ”stimulifria miljöer”. Ur patienthänseende kan därför helt vita väggar vara att föredra i vissa vårdsammanhang. En patient beskriver hur hennes psykoser efterföljs av perioder av ”filteravsaknad”, ett tillstånd då det är liksom omöjligt att utesluta intryck. Därför bör man enligt henne vara försiktig med föreställande inslag i vissa miljöer, alltför konkret och uppmärksamhetspockande konst kan vara direkt skadlig för den psykiska hälsan.

Hälsosam kultur

I Nya Karolinskas konstprogram konstateras att kultur är hälsa. Och viss forskning tyder faktiskt på att kulturupplevelser kan ha en positiv inverkan på människors hälsotillstånd. Sedan 2015 pågår därför ett samarbete mellan Stockholms läns kulturförvaltning och hälso- och sjukvårdsförvaltningen i form av ett kompetenscentrum för kultur och hälsa. I ett tvåårigt projekt ska de ”utveckla former för en evidensbaserad vård där kulturens positiva effekter för livskvalitet, hälsa och välbefinnande i större utsträckning tas till vara.”

– Om vården är rationellt och medicinskt motiverad till stora delar så kan ju konsten bidra med att visa en mer rik och bredare bild av vad det innebär av livet. Och vad det innebär att vara människa. På det sättet blir ju konsten något slags påminnelse om att vi inte bara är sjuka kroppar när vi är på ett sjukhus, säger konstchefen Elisabeth Wengström.