Vad ville du att ditt monument skulle förmedla?

Jag kan börja med att nämna att det inte är ett monument jag har gjort utan en minnesplats. En plats man rör sig på och igenom. Ett monument är något helt annat. Något hierarkiskt och ganska passivt.

En av utgångspunkterna var att jag ville göra en minnesplats som inte tar plats. Som inte ger uttryck för något annat än det som det faktiskt ska göra.

Jag vill inte demonisera Utøya och skapa en plats där man står och stirrar ut mot ön som om det vore Alcatraz.

Jag ville låta människorna som är på minnesplatsen vara ifred med sin sorg och jag ville också låta Utøya få en chans att gå vidare. Det är därför man leds ned i naturen och in i snittet där man i stillhet får tid och rum att minnas och reflektera över sårbarhet, distans och förlust.

En minnesplats som denna skall ju fungera på många olika sätt för väldigt många olika människor, över en väldigt lång tid. Den ska skapa en vacker och värdig plats, den ska försöka visualisera det obegripliga och skapa plats för att gå in i sig själv. Men den skall samtidigt sätta hela händelsen i ett större perspektiv.

Hur reagerar du på diskussionerna?

Det är ett nationellt trauma med massor med känslor inblandade och jag har full förståelse för att det diskuteras. Många av frågeställningarna som kommer upp är relevanta. Som den grupp som bor i området som inte vill ha en minnesplats för att de är rädda att de ska behöva återuppleva traumat varje dag.

Men min absoluta tro och förhoppning är att en minnesplats kan bidra till att ”ladda om” en plats med annan typ av psykologi än om man lämnar platsen ifred och försöker glömma.

Valet av plats är ju gjort av regeringen och det har varit offentligt i ett år så det är ju inget val jag som konstnär gjort. Men bilden av minnesplatsen som förekommit mycket i media är i sammanhanget lite olycklig då den är tagen från en position som ingen kommer se minnesplatsen ifrån. Det gör att mitt snitt ser väldigt dramatiskt ut. Men i själva verket är ju snittet i stort sätt osynligt från det håll där det bor människor.

Att anhöriga riktat kritik mot minnesmärket för att de är tveksamma till att deras barns namn skall nämnas där beror på ett missförstånd. Redan innan tävlingen startade så tog regeringen ett beslut tillsammans med anhörig-gruppen att inget namn skulle förekomma utan anhörigs medgivande. Det är naturligtvis olyckligt att detta inte kommunicerats tydligare men representanter för regeringen pratar nu med de berörda om detta för att reda ut missförståndet.

Och de pratar också med gruppen som bor i området och jag hoppas det blir ett bra samtal.

Den här typen av monument väcker ofta delade känslor – var du beredd på att detta skulle uppstå?

Jag var medveten om att det skulle uppstå en diskussion kring minnesplatsen oavsett vilket förslag de valt som vinnare men var inte helt beredd på hur media blåser upp den rätt så naturliga diskussion som uppstår.

Det är olyckligt att den tagit sådana proportioner då den rör upp känslor för de direkt sörjande igen. Jag hoppas att fokus snart blir på rätt saker.

Hur kommer diskussionerna påverka ditt minnesmärke?

Diskussionerna kan möjligtvis göra så att öppningsdatumet på minnesplatsen får flyttas fram då demokratiska processen måste få ha sin gång. Min känsla är dock att anhörighetsgruppen gärna velat få upp minnesplatsen som planerat den 22 Juli 2015 men jag hoppas att alla parter skall komma fram till en bra lösning inom några veckor.

Hur påverkar detta dig som konstnär?

Skissprocessen och att arbeta kring detta ämne har varit viktigt för mig på ett personligt emotionellt plan men också på ett konstnärligt plan. Att få förtroendet att arbeta med detta är verkligen väldigt hedrande och arbetet och diskussionerna runt detta kommer få stor betydelse för mig framöver.