Modernismen har ofta definierats som en västerländsk stil. Särskilt efter andra världskriget, då New York med sin abstrakta konst seglat upp som konstens nya Mecka.

Men idén börjar ifrågasättas. Och Moderna museet visar nu med sin lilla men mycket täta utställning över Atsuko Tanaka att amerikanerna Jackson Pollock, Robert Rauschenberg och John Cage hade självständiga kvinnliga kollegor i Japan.

Atsuko Tanaka, som växte upp under kriget och på 50-talet gick med i den modernistiska japanska Gutaigruppen, längtade efter en helt ny värld. Bort från nationalism och konstnärlig ”finhet”, till en internationell konst baserad på vardagliga material och rörelse, som övergav gallerier och museer och sprängde gränserna mellan rum, tid och rymd.

Ja, något helt nytt för en ny värld.

Flera år före Moderna museets öppnande i Stockholm satsade den japanska Gutaigruppen på provokationer mot klassiska konstregler. På happenings och lustfyllda utställningar i parker, där publiken lekte med verk av textil, betong och tillfälliga material, som äldre uppfattade som skrot och strunt.

Mycket av denna konst var flyktig. Detsamma gäller ju den samtida Fluxus-rörelsen i väst; Fluxus betyder ju flöde. Och även Atsuko Tanakas performance-konst var flyktig och prövande. Därför finns inte så mycket kvar.

Men hennes elektriska dräkt som Moderna museet nu visar (en kopia av originalet) är enastående. Så vacker som ren skulptur! Men också för att den förmedlar dödsföraktet hos den lilla konstnären när hon år 1956 släpade runt alla sladdar, drog på sig den tunga dräkten och för första gången fick den att lysa och blippa på scenen.

Utställningen är som en liten bomb. Glitter och fasa. Stinn av 50-talets tekniska optimism, blandad med trots och skräck för kärnvapen och död.