Ambitionerna bakom ”Cloud Atlas” är så höga att man fårsvindel. En romanfilmatisering av sex historier från sex tidsepoker – från 1849till 2321 – som paketerats i sex olika filmgenrer och spelas upp i enokronologisk symfoni.

Wachowski-syskonen (”Matrix”, ”V for Vendetta) har ståttför tre av berättelserna. En ägerrum i en dystopisk företagsstat i ett framtida Sydkorea 2144. I huvudstaden”Neo Seoul” arbetar kloner, så kallade ”fabrikanter”, i ettsnabbmatsproletariat innan de avrättas och mals ned till mat för andrafabrikanter. Klonen Sonmi 451 rymmer med hjälp av ledaren för en underjordiskrebellgrupp och upptäcker att världen är större och äckligare än hon anat.

En annan utspelar sig till sjöss på stilla havet 1849: den amerikanske advokaten Adam Ewing möter en moriorisk slav, Autua. En oväntadvänskap där Ewing kämpar mot en magparasit samtidigt som Autua helt enkelt försökeröverleva de andra vita männen på skeppet.

Tredje Wachowski-delen avslutar sagan på ett postapokalyptisktHawaii år 2321 där mänskligheten reducerats till primitiva stamsamhällen efteren global katastrof.

 Tom Hanks lufsar omkring som getherde i en hopplös konfliktmot en barbarisk krigarstam. Vildar med corpsepaint som slickar blodet från sin manchete(deras ledare spelas förresten av en härligt övervidrig Hugh Grant – återkommer som lika vidrig VD för ett kärnkraftverk och som brittisk kolonialherre).

Tysken Tom Tykwer (”Spring Lola Spring”, Parfymen”) står förde andra tre delarna: En 23-årig engelsk musiker i 1930-talets Skottlandsom hjälper en åldrande kompositör i Skottland att slutföra sitt sista storamästerverk (”Cloud Atlas”-sextetten), en 70-talsjournalist (Halle Berry) på väg att avslöja enkonspiration inom ett stort kärnkraftföretag samt en åldrandeförläggare i nutid som blir instängd på ett ålderdomshem och planerar en flykt i ”Gökboet”-anda.

Bortsett från några självmedvetet kvasifilosofiskalågvattenmärken (och Hugo Weaving i rollen som grönsminkad hallucination icylinderhatt) sätter Wachowskis en iskall prägel av queer, cyberpunk och anarkitill Dave Mitchells bokförlaga.

Tykwers bidrag är svagare och växlar mellan plågsamt högtravandeoch pinsamt farsartade. Och – av anledningar jag inte kan avslöja i en spoilerfri text– störigt ologiska.

”Cloud Atlas” kostade drygt 640 miljoner att producera, en avvärldens dyraste independentproduktioner, och helvete vad dyrt allt ser ut. Mycketcash verkar ha gått till smink. Skådespelare gör yngre, äldre, skäggigare, skalligare, smutsigare, svinigare och mergodhjärtade versioner av sina roller – beroende på var i berättelsen de dykerupp.

”Cloud Atlas” haranklagats för rasism för att vita skådespelare  spelar asiatiska roller. Det ser visserligen konstigt ut men är minst lika skumt när svarta och asiatiska skådespelarespelar vita, vilket de gör.

En av filmens stora poänger – som hamras in – är attidentitet är någonting väldigt väldigtflytande. Vilket också gör att berättelserna om förbjuden kärlek bottnar djupare än filmen fått props för.

Kan ett misslyckat motståndförsök under en tidsepok skapa en revolution ien annan? Hur påverkar vi framtiden och vår historia genom handlingar inuet? Är tiden överhuvudtaget linjär?

Jag tror att ”CloudAtlas” vill ställa de här superstora frågorna också. Ibland lyckas det med färgsprakanderesultat. Ibland försöker jag bara greppa hur de lyckats förvandla Matrix-agententill en kvinnlig sköterska.

Jag är en av de flummare som ofta tar på mig att försvaraden här sortens filmer. Andra (något smartare) existentiella bautastenar som”Tree of Life” eller ”The Fountain” har precis som ”Cloud Atlas” polariseratkritiker i ”älskar” och ”hatar” läger. Jag tror att de senare har roligare. Tom Hanks spelar ju sex olika roller och hans metamorfospendlar mellan kärnfysiker i hunkig 70-talsfrilla och skägg och löständer á la”Stefan och Krister” .

Men även om den är slarvig och vill mer än den levererar har jagsvårt att tycka illa om ”Cloud Atlas”. Klipptrolleriet övervinner manusets byggstenar (när de vacklar) och Tykwer och Wachowskis landar i varje story tillräckligtlänge för att hålla spänningen uppe innan vi skickas vidare till nästa värld. Resultatetär sex konstverk som flyter genom varandra som vatten. Hur kan jag inte bli imponerad?