Johanna Palm, webbredaktör:

Profondo rosso (1975)

– I Argentos Profondo rosso från 1975 finns ett medium som heter Helga Ulmann. Bara den detaljen säger ju allt. Sen följer mord med yxa, mord med badkar och mord med rejäl kniv med mera. Och därtill ett soundtrack undertecknat Goblin som får nerverna att dallra av välbehag.

Per Sinding-Larsen, musikkritiker:

The Last house on the left (1972)

– Eftersom det är Bergman-år i år så väljer jag Wes Cravens regidebut – den en gång förbjudna versionen av Jungfrukällan från 1972. Innehåller det mesta i brutalitetsväg – våld, övergrepp, förrymda fångar, mord, hämnd plus en rockkonsert!

Simon Sarnecki, tv-reporter:

Hereditary (2018)

– Jag blev lätt traumatiserad av den här filmen om en dysfunktionell familj som plågas av mormors ockulta böjelser. Innehåller antagligen den mest misslyckade barnvakten i filmhistorien.

Lovis Häkkinen, webbredaktör:

Trolljägaren (2010)

– För oss av det lite mer räddhågade slaget kommer ett filmtips som landar någonstans mellan superobehagliga Blair witch project och John Bauers snällare trollskogar. I norska mokumentären Trolljägaren snubblar ett gäng tonåringar över vad de tror är information om en björntjuvskytt, men som visar sig vara statshemligheter av det övernaturliga slaget – allt filmat med en lagom skakig handkamera.

Hannes Fossbo, programledare:

Miniserien Det (1990), Seinfeldavsnittet The Opera (1992)

– Tim Currys Pennywise skrämde mig så mycket när jag var 10 att jag fortfarande helst inte närmar mig genren. Eller cirkusar. Men jag måste missat sista avsnittet där det avslöjas att clownen är en spindel. Spindlar är inte läskiga. Men skräckfilm är för läskigt för mig, mitt tips är istället att kolla på Seinfeld-avsnittet The Opera (S04E09) där det är ”Crazy” Joe Davola som iklär sig clowndräkten.

Lydia Farran-Lee, webbredaktör/nöjesreporter:

The Babadook (2014)

– En ensamstående mamma och hennes besvärliga sexåring bor ensamma på landet i Australien. Den lilla familjen blir allt mer isolerade samtidigt som en synnerligen obehaglig figur från en hemsökt (?) barnbok terroriserar mor och son.

Abdul Hibombo, tv-reporter:

Get out (2017)

– Get Out är en amerikansk skräckfilm från 2017, som gav långfilmsdebuterande komikern Jordan Peele en Oscar för bästa originalmanus. Den handlar om en svart ung man (Daniel Kaluuya) som färdas rakt in i sin värsta mardröm när han tillsammans med sin vita flickvän besöker hennes familj.

Ett mästerverk med skräckfylld humor och lekfull träffsäkerhet petar djupt i rasismens oläkta sår i dagens USA.

Andreas Idén, fotograf:

A quiet place (2018)

– A quiet place är den bästa jag sett på länge. Subtil skräck, där man knappt får se monstren men hela tiden väntar på att de ska attackera. En unik idé om en familjs kamp och överlevnad i dystopisk framtid.

Fredrik Sahlin, filmkritiker:

The Others (2001)

– Något så naturvidrigt som en välspelad skräckfilm. Dessutom krypande otäck. Nicole Kidman frontar en klassisk haunted house-intrig med en snillrikt inverterad form av skräck, där ljuset är läskigare än mörkret. Bör dock ses o-spoilad, vilket väl i princip är omöjligt så här 17 år senare.

Rebecca Haimi, huvudredaktör webb:

Handen som gungar vaggan (1992)

– Kanske mer en thriller, men Handen som gungar vaggan från 1992 – om den lyckliga villafamiljen som råkar rekrytera en hämnd- och mordlysten barnflicka, plågade mig länge efter att jag såg den i lågstadieålder. Snygg-hemska Payton annekterar modersrollen genom att manipulera (typiskt tjejer) barn och make medan riktiga mamma får astmaanfall och växthuset går i kras.

Amanda Horne, tv-reporter:

Goodnight Mommy (2014)

– I botox-tider när stela pannor och en avsaknad av känslouttryck i ansiktet blir allt vanligare kan det passa bra att titta på en plastikoperations-skräckis. I österrikiska Goodnight mommy, av Severin Fiala, åker en mamma iväg för att göra omfattande plastikoperationer, en totalrenovering. När hon kommer hem igen märker tvillingbröderna Lukas att det är något som inte stämmer och den obehagliga stämningen blir bara värre och värre i den avlägsna villan på landsbygden. Att det förekom tvåtusen kackerlackor under inspelningen gör det inte mindre äckligt.

Tali da Silva, webbredaktör och programledare:

Suspiria (1977)

– Suzy packar väskan för att bli ballerina, men vad hon inte vet är att dansskolan i Freiburg styrs av häxor. Det inledande dubbelmordet är en orgie i chockeffekter och hallonfärgat blod, och så fortsätter det. Men den här 70-talsskräckisen är inte bara läskig, den är snygg också. Och skrattar bäst som skrattar sist, för det gör nämligen Suzy.

Joachim Sundell, redaktör och spelkritiker:

It Follows (2014)

– Den kan se ut som någon du känner eller en främling, är osynlig för alla andra och går rakt mot dig. Enda sättet att bli av med It Follows övernaturliga monster är att smitta någon annan med den sexuellt överförbara sjukdomen som lockar den. David Robert Mitchells orättvist förbisedda mästerverk är på samma gång en hommage till 80-talets high school-skräckisar, som en förnyelse av det moderna skräckfilmskonceptet. En kultbragd i paranoia med ett soundtrack att dö för.