I skräckfilmen The Ritual som hade svensk premiär förra året åker ett brittiskt grabbgäng på vandringssemester i norra Sverige. Det skulle de aldrig ha gjort, för i skogarna väntar hemskheter med fornnordiska anor. I Midsommar av Ari Aster (Hereditary) som får premiär i juli, firar några unga amerikaner midsommar i Hälsingland och dras in i minst sagt obehagliga och sektliknande ceremonier.

Britterna Simon Pegg och Nick Frost är i startgroparna med kommande rysaren Svalta om en intet ont anande familj som reser till en svensk skärgårdsö. Väl där visar det sig att en seriemördare är på fri fot, och de svenska öborna är allt annat än välkomnande.

Att Sverige blivit det nya, populära skräcklandskapet är inte så konstigt, tycker Maaret Koskinen som är professor i filmvetenskap vid Stockholms universitet.

– Det är en effekt av saker som har hängt med länge. Det är Stieg Larssons romaner, det är nordic noir, det är Ingmar Bergmans psykogeografiska ö-landskap, säger hon.

Hemlig natur kommer tillbaka

Psykogeografi är en term som förklarar hur olika platser påverkar oss känslomässigt. Länge har staden, som förknippas med kriminalitet och andra obehagligheter, varit den självklara skådeplatsen för skräck. Men när staden som rum slitits ut, behövs något nytt. Något som förutom de svenska skräckfilmerna även märks i populära tv-serien Game of Thrones och i dagens deckare och krim-serier.

– Som brittiska serierna Shetland och Broadchurch till exempel. Alla de här blåsiga, utsatta öarna i någon slags havslandskap där det sker ond bråd död. Någonstans har landskap och öppna ytor tagit över det traditionella kriminallandskapet, eller åtminstone kommit fram som en slags ”contender”, säger Maaret Koskinen och fortsätter:

– Det finns ett intresse för det nordiska, det perifera. Det som enligt gängse tankegång inte är riktigt utforskat än.

I Sverige och Norden finns det mycket natur per capita, och enligt Johanna Holmin som är konstnärlig ledare för filmfestivalen Monsters of film så är det ingen slump att naturen, mitt i rådande klimatkris, kan uppfattas som läskig.

– En klassisk grej inom skräck är att man tar upp saker man är rädd för för närvarande, det som just nu ligger latent hos en stor del av befolkningen. Som att det finns hemlig natur som vi inte vetat om tidigare och som kommer att komma tillbaka för att vi betett oss illa på något sätt, säger hon.

”Måste inte vara så himla gulligt”

Något annat som ligger och pyr i mångas undermedvetna är bilden av Sverige som ett sammanfallande utopia. Boken ”Sverigebilden – om journalistik och verklighet”, som gavs ut 2018 av institutet för mediestudier, visar att bilden av Sverige i utländska medier ofta är förenklad och antingen positiv eller negativ. Ytterligheter som gjorda för ett skrämmande scenario.

– Sverige har, både som fiktiv ort och i verkligheten, sägs det, förfallit. Och det finns ju uppenbarligen ett intresse för just den här sönderfallande välfärdsstaten utopia, Bullerbygrejen. Det är lite skadeglädje över det – att inte heller ni lyckades – verkar det som, säger Maaret Koskinen.

Men varken Maaret Koskinen eller Johanna Holmin tycker att man ska ta illa upp av de nya sverigeskräckisarna, eftersom det inte handlar om det ”riktiga” Sverige utan snarare om fantasierna om landet. Just ytterligheterna, bilden av Sverige som antingen fantastiskt eller fruktansvärt, är något som det verkar spelas mycket på i Ari Asters Midsommar.

– Den handlar om att svenskar är glada och hoppar runt i ring och sen så är de jätteläskiga egentligen, och jag gillar den idén. Det är kul att man driver lite med svenskar, att det inte bara måste vara så himla gulligt hela tiden, säger Johanna Holmin.

”Ett slags exotiskt spelrum”

Att filmerna faktiskt inte spelats in i Sverige utan i Ungern och Rumänien spelar egentligen ingen roll.

– Filmerna är ju inte för skandinaver. De finns ju till som ett slags exotiskt spelrum för dem som inte är från Skandinavien. Man ska bli rädd för det man inte känner till, som med allt annat inom skräck, säger Johanna Holmin.

Har det något med Sverige att göra överhuvudtaget eller skulle filmerna lika gärna kunna utspela sig i Danmark, Finland, eller på Island?

– Ja det skulle de och det är det viktiga som vi ofta glömmer, att i utlänningars ögon och speciellt ur ett angloamerikanskt perspektiv så tänker de på oss som en enda region, ett land, säger Maaret Koskinen och fortsätter:

– De här grejerna vi talar om övergår geografiska gränser, det är en slags psykogeografi vi talar om. Och är det någonting som utmärks av psykogeografi så är det väl just skräckfilmen. Det handlar om ett inre landskap, en föreställningsvärld.