I boken “Fri” ställer sig Lea Ypi frågan: Vad är frihet? Är det hennes barndoms ensidiga kollektivism eller den politiska pluralismen som följde?
Hon växte upp i ett isolerat Albanien under 1980-talet. En tid då kontakt med omvärlden var förbjuden och bilder av den forna kommunistiska ledaren Enver Hoxha hängde i allas vardagsrum.
Lea Ypi och hennes vänner visste vad Coca-Cola och tuggummi var, även om de inte hade tillgång till sådant själva. Det var de egoistiska i västvärlden som hade sådant, fast bara de rika, fick de lära sig. I det kommunistiska Albanien hade alla samma, om än begränsade, förutsättningar. Det var rättvist, tyckte barnen som växte upp med regimens slagord.
– Jag trodde att det var värt det. Vi var isolerade för en större uppgift, säger Lea Ypi till SVT:s Babel.
Familjens fasad rasar
Ibland fick albanerna information om omvärlden från italiensk och jugoslavisk TV men oftast var de utlämnade till vad partiet och regimen ville att de skulle veta.
Men allt förändrades 1990. Regimen föll och politisk pluralism infördes. Folk blev inte längre förföljda för att de hade en priviligierad bakgrund. Lea Ypis föräldrar vågade äntligen berätta för henne att de i själva verket var överklass och tillhörde den elit hon uppfostrats att hata.
I sin familj kände hon sig utanför. Alla andra delade den hemliga historien om familjens bakgrundshistoria men Lea Ypi levde fullt i greppet på den kommunistiska regimen.
Svårt att skriva om krig
De sista sidorna i boken består av utdrag från Lea Ypis egen dagbok från 1997. Albanien befann sig i ett blodigt inbördeskrig och den politiska omvälvningen var mer påtaglig än någonsin.
– Det var väldigt svårt för mig att skriva om kriget såhär i efterhand. Därför valde jag att ta med det jag skrev i min dagbok då istället. Det blev starkare på något sätt.