Det är några dagar till premiär och människorna som jobbar runt Leif Andrée beskriver en tillvaro som skulle få alla stresslampor att inte bara blinka rött utan skrika stopp rakt ut. En i hans team berättar att han bara har minutsamtal med skådespelaren.

Om han ens får tag i Andrée.

Samma dag kommer beskedet: Premiären av Kulturhuset Stadsteaterns pjäs ”Leif” skjuts upp.

—Vi kom lite efter med helheten, ljus, ljud och text. Men nu är vi på banan. Vi hade kunnat gå på premiär den 21 oktober men då hade det inte blivit så bra som vi hoppas att det ska bli. Vi var inte framme till hundra procent, säger Leif Andrée till Kulturnyheterna en dryg vecka senare.

Intensivt in i det sista

I kväll är det till slut premiär för den nyskrivna pjäsen om honom själv, en berättelse om Leif Andrées liv där dramatikern Lucas Svensson väver ihop klass, teater, våld, politik och kärlek. Allt det där som har präglat skådespelarens historia, kantad av alkohol, en biologisk pappa som var kriminell, misshandel, utanförskap — och revansch. Eller som det står i manusets inledande rader: ”Här har ni en som inte lade sig ner för att dö. Här har ni en som föll, men som reste sig.”.

In i det sista har Andrée och regissören Ole Anders Tandberg skruvat på pjäsens manus. Och minutsamtal har blivit sekundsamtal.

— Det har varit otroligt intensivt. Det är väldigt sällan så här, men på Galeasen-tiden jobbade man dygnet runt in i det sista och så har det varit här också. Men jag tänker att det är krig i Syrien, flyktingboenden bränns ned och vad fan — det här är bara teater, säger Andrée och fortsätter:

— Men det är nervöst, det kan man lugnt säga. Det är en väldigt annorlunda föreställning.

Tackade ja — ångrade sig

Idén att sätta upp en pjäs om sitt liv är däremot inte Leif Andrées egen. Det vill han betona. I stället var det hos teaterchefen Anna Takanen som tanken på att göra en föreställning om Leif Andrées liv dök upp.

— Först sa jag ”ja, för fan”. Sedan när jag tänkte efter och sa ”nej men vänta nu” så var det redan för sent. Då var allt i rullning.

Pjäsen är skriven av Lucas Svensson som efter ett halvår av återkommande samtal med Andrée har kokat ned skådespelarens liv och uppväxt till ett koncentrat av Leifs liv.

— Det har varit som att sitta i en terapisoffa. Det bygger också på att jag har, vad folk i alla fall säger, ett extremt bra minne. Jag minns klockslag, datum och allt från det att jag var väldigt liten.

Drabbad av uppväxtens minnen

Att ännu en gång gå tillbaka och till botten med sin uppväxt väcker känslor. Framför allt att gå ut på scenen och gestalta sig själv, utan att kunna gömma sig bakom en rollfigur.

— Det går bra att prata om vissa saker som är väldigt traumatiserade och har gjort stort intryck på mig i livet. Men att gestalta dem, det är väldigt svårt. Då har jag plötsligt ingen distans som i andra roller. Här är det jag som är undertexten.

Det måste också ha väckt en del jobbiga minnen?

— För många år sedan så gick jag i terapi i nästan fyra och ett halvt år så jag har bearbetat händelserna. Men det är som att jag börjar om igen. Konkret och ärligt kan jag säga att det har varit jättejobbigt ibland. Minnena har kommit över mig på ett sätt som jag inte trodde jag skulle drabbas av dem. Men det här är det mest bisarra, dummaste och roligaste jag har gjort. Jag måste vara knäpp som tackar ja till en sådan här sak. Det är väldigt utelämnande.

Vill stärka andra

Men precis som när Leif Andrée till slut tackade ja till att vara med på ”Stjärnorna på slottet” så hoppas skådespelaren att hans historia och berättelser i ”Leif” kan stärka människor. 

— Det kom otroligt mycket mejl efter ”Stjärnorna på slottet”. Jag fick till exempel brev från en fånge som precis hade muckat från kåken. Det är det vackraste brev jag har fått, det var så jävla vackert.

Hommage till sin mamma

Pjäsen är också en hommage till Leifs äldre bror Lasse och hans mamma. Och till David Bowie.

Just musiken, då specifikt punken, har vid sidan av skådespeleriet följt Andrée genom livet. Som 16-åring flydde han till Sundsvall för att komma från den alkohol- och våldskantade uppväxten hemma i Stockholm. Han blev simmare på elitnivå, Sundsvalls första punkare och trummis i punkbandet Pizzoar.

— När Ramones första platta kom maj 1976 så köpte jag den bara på omslaget. Jag och min kompis satt en hel kväll utan och säga någonting, vi bara spelade plattan om och om igen.

Minnena från de där allra första punkupplevelserna i Sundsvall får Leif Andrée att bubbla. The Damneds första singel ”New rose”. Sex Pistols ”Anarchy in the U.K”.

— Man hade läst om Pistols och att de hade gjort skandal men skivan kom någon vecka efteråt. Jag kommer aldrig glömma när jag stod med hörlurar på Norrlands Radio i Sundsvall och lyssnade på plattan — den förändrade mitt liv. Jag ryser nu när jag pratar om det. Jag spelar en Pistols-låt varje dag och det har jag gjort i hela mitt liv.

Startade Teater Galeasen

Genombrottet som skådespelare kom på Teater Galeasen som Leif Andrée också var med att starta 1983. Och punkidealen följde med honom in i skådespelarkarriären.

—Ja, herregud. Nu är jag så etablerad och ”blablabla” men jag har en punktråd i mig. Och alla de här åren på Galeasen, vi var som en jävla punkteatergrupp. Men jag tänker fortfarande mycket på punk och musik. Det är så tidlöst och universellt. Jag försöker ofta bygga mina roller på musik, det kan vara allt ifrån Mozart till Steve Earle.  

Pjäsen är en resa genom ditt liv och karriär. Vad är du mest stolt över?

— Jag är otroligt stolt över att ha varit med och skapat Teater Galeasen och vad det har inneburit för framtiden. Och givetvis att det har gått bra för mig, jag har en fantastisk fru, fantastiska barn och har just fått barnbarn.

— Karriärmässigt är jag stolt över att ha lyckats. Jag har fått jobba mycket och har kanske inte alltid varit så bra i början men tur och slump har gjort att jag har mätt väldigt många bra människor längs vägen. Det här komiska facket som jag får många roller inom nu, det har jag fått jobba mig till. Jag har studerat skådespelare som Suzanne Reuter, Inga Gill, Allan Svensson och Robert Gustafsson för att lära mig.

Grät av utmärkelsen

Sommaren 2015 tilldelas Leif Andrée Svenska Dagbladets teaterpris Thaliapriset, för tolkningen av Leif Stockmann i ”En folkfiende” på Stadsteatern.

Skådespelaren promenerar på Skaraborgsgatan i Stockholm när han får beskedet. Han sätter sig ned utanför en krog, och börjar gråta.

— Det var som hela livet gick i någon slags repris. En servitris kom ut och frågade hur det var med mig och jag berättade att jag hade vunnit Sveriges finaste teaterpris. ”Men varför gråter du”, frågade hon. ”Inte fan vet jag”, sa jag. Jag blev så otroligt glad, säger Leif Andrée och skrattar.

”Jag tror att det ska gå åt helvete”

Nu väntar premiären för den personliga pjäsen om hans brokiga liv. I en intervju med Sveriges Radio för en tid sedan berättade Leif Andrée att han vill att ”Leif” ska bli en succé.

— Nej nej, det där blev lite fel. Jag vill bara att det ska bli bra. Jag tar aldrig ut någon seger i förskott, säger skådespelaren och lämnar en kort konstpaus genom telefonluren:

— Tvärtom så tror jag att det ska gå åt helvete.

”Leif” har premiär på Kulturhuset Stadsteatern i kväll den 2 november.