Det har pratats väldigt mycket om din bok. Vad tror du den har väckt för tankar hos läsarna?

– När jag pratat med läsarna säger de att de känner igen sig mycket, men många säger också motsatsen, att det inte alls förstår det här beteendet, vilket också har fascinerat, säger författaren Lena Andersson till Gomorrgon Sveriges Marianne Rundström.

Hur påverkar det att Roy Andersson går ut och säger att han är Hugo Rask i din roman ”Egemäktigt förfarande”?

– Det ställer sig i vägen för min nya roman, ”Utan personligt ansvar”. Det är bisarrt alltihop. Ingen kan vara en romanfigur så vitt jag känner till.

Lämnar inte sin fru

I nya boken ”Utan personligt ansvar” ger sig huvudkaraktären Ester Nilsson åter in i en destruktiv kärleksrelation. Den här gången med den lyckligt gifta skådespelaren Olof Sten. Olof Sten vill inte benämna hans och Esters kärleksrelation som en relation eftersom han är gift och inte har några planer på att lämna sin fru. Han anser sig inte ha ett personligt ansvar.

Varför hamnar hon i samma situation igen?

– Hon blir förälskad och så går hon på det. Hon vet till en början inte att han är gift eftersom  han tonar ner det en smula. När hon inser att han är gift är det för sent. Då har hon redan gått in i relationen. Ester tänker ”folk har väl skilt sig förr” säger Lena Andersson.

Allmängiltigt fenomen

– Boken handlar om ambivalensen och hoppet och hur det fenomenet ser ut. Ester Nilsson stöts bort, dras in och stöts bort i relationen. Ambivalensen gör att hon knyts till honom och han kan inte riktigt hejda sin ambivalens. Det är så det går till i en relation där man sitter fast i varandra.  Jag försöker hitta de allmängiltiga fenomenen i boken.

Handlar det här om kärlek eller är det en besatthet?

– Nej det handlar inte om besatthet, men eftersom kärlek är en så stark kraft kan man göras besatt, man triggar igång saker i signalsystemet i huvudet.

Boken handlar om ansvar och brist på ansvar. Finns det lägen i en relation där man kan avsäga sig allt ansvar?

– Nja, om man är dödligt sjuk kanske, men knappast annars. Romankaraktären Olof Sten ser till så att han slipper att ta ansvar, han ser till så att allt är Esters initiativ fast det är han som vill göra saker. Han har ett mycket intrikat sätt att frånhända sig ansvar. Det är det jag har försökt formulera och skildra.

Kan du inte skriva en bok om när Ester Nilsson håller själv i taktpinnen och har det bra?

– Nej, det går inte att skriva böcker om att ha det bra, det blir så tråkigt. Det blir tre sidor kanske, sen är det klart. Harmoni går inte att skriva om eller det går framförallt inte att läsa om, det är outhärdligt.

Ester kan fortfarande älska

Men finns det hopp för Ester Nilsson?

– Ja, det finns massor av hopp för henne. Hon kan fortfarande älska, hon är inte cynisk, hon är inte förhärdad. Frågan är vad det finns för hopp för de här männen. Deras beteende är för mig efter fyra års skrivande och 600 sidor, fortfarande helt obegripligt. Jag förstår inte vad de håller på med.