Elin Anna Labba, som Augustprisades 2020 för fackboken ”Herrarna satte oss hit”, om tvångsförflyttningarna av samer, debuterar med romanen ”Far inte till havet”, om samebyarna som dränktes när Sverige blev modernt under 1900-talet och behövde vattenkraften för den växande industrin. Byar dämdes över: marker och hem lades under vatten. Utan förvarning, ersättning eller ursäkt från staten.

Här hanterar den kvinnliga treenigheten Modern, dottern och den heliga mostern på olika sätt övergreppen och hemlösheten. Motstånd, tystnad, anpassning. Antihjältinnan till mamma bygger ett illegalt hus fast hon är nomad – sådana ska bo i kåta och vandra på andras order.

Det sorlar av röster i den kollektiva berättelsen. En stark och bedjande röst är sjöns eget tal. Det både iskalla och metaforiska vattnet som ett av språken vi har för att förklara våra liv. Nu dränker det världen, men ger också ny förståelse. ”Språket sitter i marken och du har inte sett sådana här stränder”.

Det finns mycket att tycka om i den här romanen som också spiller över alla breddar. Den berättar om priset för att anpassa sig och om priset för att göra uppror, dubbelbestraffningen som gör människor försvarslösa.

Samtidigt kvinnohistoria, en friktionsfylld mor-dotter-skildring där tankar och samtal, ofta oöversatt nordsamiska, märkligt nog utan att det minskar förståelsen, bara skärper textens närvaro. Den medelålders dottern Ingá, i sin strid med glömskan och hemlösheten, har nog systrar hos Ann-Helen Laestadius, Karin Smirnoff och Kerstin Ekman.

Mellan raderna en sorg över allt vi förlorar nu i klimatkrisens tid. ”Far inte till havet” som en ny ”Aniara”: en sång för dem som inte lyssnar?

Sjungen i en smutsig realism som luktar av rök, sik, mögel och gammalt ylle. Vemodigt. Som skrivet i vatten.

Och ändå: ett sånt siktdjup!