Vårt behov av framtidsskräck är stort så länge vi bara behöver uppleva den i fantasin. Norska Maja Lundes debutroman Binas historia från 2015 blev en världssuccé och översattes till närmare 40 språk.

Den handlar om det tynande livet efter insektsdöden när människan inte kan få något att växa om hon inte pollinerar själv, för hand. Uppföljaren Blå skildrade några människor som torkan driver på flykt, norrut, och den tredje av fyra planerade delar, Przewalskis häst, tar sig an de större djurens utdöende.

Som de tidigare böckerna väver även denna ihop flera tematiskt sammanhållna trådar: 1881 ger sig en man iväg för att försöka fånga in ett antal av en hästras som levde vilt i Mongoliet och som upptäckaren, Przewalski, trodde var den urhäst som förekommer på grottmålningar. Hästarna ska transporteras till europeiska djurparker där de kan bevaras.

Drygt hundra år senare reser en kvinnlig veterinär med en flock hästar från Europa till Mongoliet för att återföra rasen till frihet. Till sist är det 2064, i Norge, där två hästar finns kvar på en förfallen park för utrotningshotade djur.

Det är bara fyrtio år till framtiden, och den är mörk. Regnet vräker ner, dag efter dag, höet ruttnar i ladan, elen har tagit slut, människorna är få och utlämnade åt andra människors rovdjursinstinkt när maten tryter.

Här försöker Eva och hennes dotter hålla sig kvar när deras närmaste har flytt längre norrut. Tjuren och tuppen har dött, hoppet om kalvar och kycklingar med dem, endast hingsten är kvar, men Przewalskis vilda häst kan inte tämjas, den ger sig av och undandrar sig människans försök att behärska den. Precis som naturen gör.

Lunde väver ihop de tre berättelserna om några individer som trots övermänskliga svårigheter vill rädda, om inte världen, så en häst. Hon skriver underhållande, rappt, miljöerna och de rent fysiska livsvillkoren skildras med en detaljrik konkretion, medan personteckningen ofta blir tvådimensionell som i ett seriemagasin; för mycket ska med, inget hinner djupna.

Men framtiden är övertygande i sin kuslighet, dess råkalla lukt är påtaglig, det blir svårt att se i mörkret när allt släcks ner. Lunde vet också att hårda livsvillkor sätter mellanmänskliga relationer på prov: Här som i de tidigare böckerna är det förhållandet mellan föräldrar och barn som skapar konflikt och spänning: en mor är för sval, en annan träder för nära, en tredje har för mycket i ryggsäcken för att kunna bära sitt föräldraskap.

Trots all dramatik riskerar romanen att bli förutsägbar, Lunde har skapat ett mönster som hon följer i varje roman, den som läst de tidigare känner igen sig i generationskonflikterna, i människans kamp mot och med naturen, och hennes hopplösa hopp om överlevnad. Helheten räddas av Lundes högt uppdrivna tempo.

Den ständiga och snabba växlingen mellan de tre berättelsernas då, nu och sedan gör att de individuella ödena blir inslag i en mycket större historia, där naturen är huvudperson.

Przewalskis häst av Maja Lunde har översatts av Lotta Eklund