The Hives har alltid varit ett av världens bästa liveband, och faktum är att de är nästan lika bra även som digitala. Det är tydligt att Fagerstabandet tar den här turnén på precis lika stort allvar som en fysisk världsturné – det är långt ifrån någon slapp corona-hemmainspelning i mjukisbyxor, tvärtom. Precis som vanligt är det matchande kostymer, höga sparkar och härligt punksnabbt tempo.

De är lagom sena, som det anstår ett rockband, och under tiden roar sig publiken i chatten med att skriva till Heinz eller Melanie att de står ”höger om scenen, vid toaletterna” och ”kan du fixa en öl åt mig, schyssta”. När bandet väl drar igång dröjer det inte många låtar förrän Hives-skjortorna är genomskinliga av svett.

Mellansnack blandning av smartness och trams

Med vrålsnyggt blinkande ljus och en och samma kamera som rör sig framför och på scenen kommer man förvånansvärt nära en riktig konsertupplevelse. Frontmannen Howlin' Pelle uppmanar publiken att komma närmare, frågar om vi har det bra och sträcker fram mikrofonen mot oss för att vi ska kunna svara.

Mellansnacken är som vanligt en perfekt blandning av smartness och trams, det är svårt att inte skratta åt Howlin' Pelles medvetet halvhjärtade skoltyska. För att få med publiken, trots att vi inte kan vara i samma rum, har bandet hittat på olika knep – vissa bra, andra mindre lyckade.

Applåderna och skriken från äkta berlinare som spelats in i förväg balanserar på gränsen mellan burkskratt-buskis och en skön känsla av att faktiskt vara där – oftast beror det på ljudteknikerns tajming. Att publiken fått rösta fram olika låtar till setlisten är kul, men påhittet att bandet ska ta emot telefonsamtal från publiken under giget var bättre i teorin än i praktiken.

Telefonsamtalen pajar stämningen

Det är dåligt ljud och Howlin Pelle och inringarna, som inte verkar ha något särskilt på hjärtat, pratar i mun på varandra. Förhoppningsvis förfinas telefonfunktionen under turnén, men under Berlinspelningen liknade det mest en riktigt usel Bingolottoproduktion som bröt och pajade stämningen. Tummen upp för ljudteknikern dock, som var snabb med att lägga på bu-rop.

För ett band som inte släppt något nytt album sedan 2012 har The Hives fortfarande en fascinerande spelglädje och kärlek till scenen. När Chris Dangerous trumpinnar kastas till oss är den fjärde väggen nästan bruten.

Kan världens första digitala världsturné ersätta en riktig livespelning? Nej, knappast. Men den gör väntan på den äkta varan lite lättare.