Den amerikanska författaren Donna Tartt fick nyligen Pulitzer-priset för sin senaste roman Steglitsan. Men den uppmärksamhet man får som när man som Tartt skriver kritikerrosade romaner tycker hon är besvärande. Helst vill hon bara sitta ensam på skrivkammaren.

– När jag avslutar en bok är det en del uppståndelse och jag måste åka runt och träffa människor. Men sedan åker jag tillbaka hem, stänger dörren om mig själv, och fortsätter att jobba.

Långsam som en poet

Och Donna Tartt låter skrivandet ta sin tid. Under sina drygt 20 verksamma år som författare har hon gett ut tre böcker. Den näst intill kultförklarade debutboken Den hemliga historien kom 1992. Tio år senare kom nästa – Den lille vännen – och ytterligare ett decennium senare, den Steglitsan, hennes senaste.

– Jag började skriva redan som 13-åring, men då skrev jag mest poesi. När jag var 19 började jag skriva fiktion men mitt arbetssätt var redan format som en poets, vilket betyder att jag ägnar stor möda åt allt jag skriver, mening för mening. Det är därför det tar så lång tid för mig att skriva.

”Läsning är som att äta chips”

Steglitsan handlar om Theo, en pojke som överlever ett bombdåd på ett konstmuseum i New York. Ur explosionen får han med sig en 1600-tals målning som kommer att prägla resten av hans liv. Det är en tjock bok på nästan 800 sidor, och enligt Donna Tartt själv är det detaljrikedomen som gör en bok bra.

– Jag vet själv hur det är att läsa en bok som bara har en spännande handling. Det är lite som att äta för mycket potatischips för snabbt, det är kul men efteråt mår man lite illa.

Den 13 maj kommer Donna Tartt till Malmö stadsbibliotek för ett samtal med Liv Ullman och den 18 maj besöker hon den internationella författarscenen på Kulturhuset i Stockholm.