Woody Allen på presskonferens i Cannes 2011, som svar på frågan om vilken relation han har till döden:

”My relationship with death remains the same – I'm strongly against it.”

Det cinematografiska ymnighetshornet från Manhattan pumpar ut en film per år och kommer sannolikt fortsätta göra så tills han ligger i graven. Och säkert en stund efter det.

Om han nu inte mot förmodan hittar någon ro där på andra sidan.

Ingen kan i alla fall påstå att inte har förberett sig på att möta den stora intigheten som sannolikt följer på en människas sista andetag.

Temat om livets meningslöshet fanns redan i hans tidiga verk men de senaste fem filmerna är fullständigt marinerade i dödsångest, om än i en lättsmält och mycket publikvänlig form.

Trots repetitionen har han i tre av fallen levererat pigga, insiktsfulla och underhållande saker (”Du kommer att möta en lång mörk främling”, ”Midnatt i Paris” och ”Blue Jasmin”) men ”Förälskad i Rom” och denna har han avfyrat från höften.

Här spelar Colin Firth samma sorts trollkarl av variete-typ som regissören själv gör i underskattade ”Scoop”. En kollega ber Firths figur att följa med till Sydfrankrike för att hjälpa till att avslöja en ung kvinna (Emma Stone) som poserar som medium och blivit den semestrande societetens maskot.

Självklart är det bitvis underhållande. Colin Firth livströtta magiker sprider spetsiga cynismer omkring sig och Provence är som vanligt mycket fotogeniskt men den här fluffiga komedin lär inte ha orsakat upphovsmannen mycket huvudbry.

Nu har ju Woody Allen i och för sig så mycket komedikunnande i sig att han nog inte kan göra en riktigt tråkig film – men här kommer han ändå rätt nära.

Repetitionen blir för tydlig, Firths rationella syn på världen lite för väl understruken, manuset flortunt.

Man skulle lite förnumstigt kunna påpeka att den rastlöse regissören skulle tjäna på att låta det gå bara lite längre tid mellan filmerna, att manusen borde ältas en gång till, men då har man missat poängen.

Allt talar nämligen för att det hejdlösa produktionstempot stammar ur samma existentiella rastlöshet som han tillskriver sina huvudpersoner. Han gör inte filmer för vår skull, han gör det för att han måste. Som psykofarmaka, för att mota den långa mörka främlingen i grind.

I ”Magic in the Moonlight” citerar Firth otaliga gånger nihilisten Nietsche som menade att människan behöver sina illusioner (som exempelvis Guds existens) för att orka leva, men tankarna är inte nya, de går igen i hela Woodys livsverk. Den här gången upprepas de dock lite för många gånger, med lite för stor emfas för att de ska kunna passera som fyndiga.

Jag gillar dock insticket: ”Från seansbordet till Vatikanen – allt är bluff”.

Det är bara att instämma.

Nä, förresten. Det finns trots allt lite magi i livet, menar Allen mot slutet. Det kallas kärleken. Eller nåja, i alla fall passionen. Och så ger han oss ett okarakteristiskt happy end som sätter spiken i kistan.