Vi vet att alla superhjältar är utstötta särlingar. Bruce Wayne (Batman) plågas av diagnoser sedan hans föräldrar blev rånmördade, Peter Parker (Spindelmannen) serverades stryk på alla raster innan hans klätterkrafter gav honom revansch och Obs-klassen med muterade freaks i ”X-Men” verkar aldrig sluta tycka synd om sig själva.

Stålmannen är dock mobboffer nummer ett. Han har inte bara döda föräldrar – han är också adopterad från en annan planet. Det som gör Stålmannen extra utsatt är också att han måste dölja sin riktiga identitet bakom ett svagare mänskligt alter ego, i stället för tvärtom.

En av de bästa scenerna i Quentin Tarantinos ”Kill Bill vol 2” är David Carradines monolog i slutet av filmen, där han förklarar hur journalist-alter egot Clark Kent är Stålmannens ”kritik mot hela mänskligheten” som varandes tafatt, feg och osäker.

Regissören Zack Snyder (”300”, ”Watchmen”), som har fått uppdraget att ansiktslyfta Stålmannen, verkar ha inspirerats av Carradines poäng, då ”Man of Steel” har nästan noll respekt för människoliv.

Stålmannen (nykomlingen Henry Cavill) låter sin adoptivpappa gå en menlös död till mötes och suckar tjurigt när han räddar besättningen på en brinnande oljeplattform. Kal-El lyckas också förstöra hemstaden Smallvilles samtliga butiker och förvandla Metropolis skyline till smulor i sin insats att rädda världen.

Eh jaha, tack för kaffet.     

Det här destruktiva beteendet är lite, som man brukar säga, ”out of character”. Även om min reptilhjärna njuter av allt splitter kommer jag somna nästa gång en stand-in-stad för New York jämnas med marken av en skadeglad regissör som gjort Usama Bin Laden stolt. 

Det är i alla fall coolt att Zack Snyder ägnar så mycket tid åt Stålmannens hemplanet Krypton, där Russel Crowe får briljera som den idealistiske farsan Jor-El. Innan Krypton går under (den här gången på grund av förbrukade naturresurser) skickar han iväg sonen till jorden – och håller alltså Stålmannens rötter i Jesus-mytologin intakta. Även våldet har således blivit mer bibliskt.

General Zod (Michael Shannon) är ett offer för Kryptons sjuka kastsystem, där barn odlas i puppor för förbestämda roller i samhällsstegen. Han kommer till jorden för att bygga ett nytt Krypton med någon påhittat mojäng och Stålis måste stoppa honom. Vad annars ...

Vi får en hel del mys i ”Man of Steel”. Alla läckra flygturer förstås, men även småscener som när en ung Clark Kent slaktar lastbilen för en machochaffis som muckar bråk, eller när Lois Lane (charmig Amy Adams som tyvärr inte får göra så mycket) träffar Stålmannen för första gången, skriver en story och redaktören levererar ”det här kan vi inte trycka!”- klyschor.

Den är ändå slarvigt berättad och evighetslång (närmare två och en halv timme). Mest lider den här rullen av att vara en ”origin story”, där en redan söndernött bakgrundsstory måste tragglas igenom innan lekreglerna blir lite friare.

Jag hoppas på mer snack och mindre hockey i uppföljaren. Zack Snyder blir kanske tvungen, han har inga höghus kvar att slå sönder efter ”Man of Steel”.