Melodifestivalen har blivit musikens DDR. Här odlas artister som är stjärnor inom mellobubblan men som är helt vilse i den verkliga världens konkurrens.

Ja, jag tittar på er: Paul Rey, Wiktoria, Victor Crone, Mariette med flera. När det våras för Mello är ni överallt, men när det är Grammisgala, P3 Guld, Way out west eller Så mycket bättre är ni som uppslukade av jorden.

Kontrasten mot det lyxiga startfältet 1975, då kvällens hall of fame-duo Svenne och Lotta tävlade, är skarpare än Paul Reys svartvita klottergrafik. Som en bitterljuv boomerang tillbaka till året då superduon sprungen ur Hepstars fick tävla mot stjärnor som Ted Gärdestad och Björn Skifs.

Nordman tar ut svängarna

Tur då, att svenska folket åtminstone delvis har förmågan att sålla agnarna från vetet. Marcus och Martinus är kanske inte vår tids Ted Gärdestad, men de levererar åtminstone en låt och ett framträdande som håller för världen utanför. Och Nordmans folk-EDM är ungefär så bra som Melodifestivalen blir nuförtiden.

En riktig artistduo som tar ut svängarna, mer kan vi nog inte begära. Det är kitschigt, mörkt och äkta på samma gång. Det grova möter det granna säger bandmedlemmen Mats Wester, utan att förklara närmare vilket som är vad. Men skitsamma. Han har byggt en egen nyckelharpa som han kallar för sin elgitarr. Och efter den här kraxiga korpflygningen är jag beredd att hålla med. Synd bara att det inte blev direkt till final.

Visade ryggrad

Beröm ska Mellocheferna ändå ha för att de hade ryggrad nog att behålla skämtet om koranbrännaren Rasmus Paludan trots kvällstidningarnas försök att skapa storm i ett vattenglas. Ett skämt som bränns en aning utan att vara på de svagas bekostnad. 

Laurells låt Sober däremot ligger nog närmare aktuell samtidssatir än vad som var meningen. Dansande nallar, barnsligt tillgjord sång och scenografi i godispåsens alla färger – det är faktiskt rent omöjligt att inte tänka på den fyrtioåriga kvinnan i Finland som klädde ut sig till trettonåring för att få leka med de andra barnen.