Att det finns en favorit och att den håller för trycket må väl vara hänt, om det bara är en enda kväll som gäller. Men att serveras ett medelmåttigt startfält under sex veckors tid bara för att se Loreen ta hem det på slutet precis som förväntat, det är för trist. Det är som att se om sin gamla snuttefiltsfilm en gång för mycket, utan att ens vara bakis, nydumpad eller sjuk. En romcom helt utan överraskningar, utan minsta twist på slutet.

För inte nog med att låtskrivarlistan fortfarande är svårt mansdominerad. I år har en och samma man (Jimmy “Joker” Thörnfeldt) varit med och skrivit inte mindre än hälften av låtarna i finalen. Det är så att man kippar efter syre i soffan.

Svagt motstånd

Men det är klart. Det är inte Loreens fel att motståndet varit svagt. Efter fyrtioelva artister som snarare verkar delta i tävlingen Sveriges Mest Vanliga Och Ödmjuka Artist, är Loreens smått crazy och pretentiösa diva-aura en befrielse. Det låter som om hon skulle kunna börja prata om sig själv i tredje person vilken sekund som helst, och gärna för mig.

För visst är “Tattoo” en bra låt. Men det som verkligen utmärker Loreen är att hon tar sig själv på det allvar som krävs när man ska stå på en scen. Hon är trygg, trovärdig, proffsig och levererar med pondus.

Blekare lillasyster till Euphoria

Det är bra gjort. Men om hon har någon vinstchans i Eurovision är tveksamt. “Tattoo” påminner om “Euphoria”, fast som en blekare lillasyster. Risken är stor att hon uppfattas som en föredetting som tävlar med ett gammalt koncept i en mer slätstruken kostym.

Eran med snygga killar och snabba poplåtar a la Eric Saade och Måns Zelmerlöw är över. Nu skickar vi det säkra Loreen-kortet igen. Kanske är det ett tecken på att Sverige, en av Eurovisions tungviktarnationer, har kört fast och behöver hitta på något nytt.