Svenska Filminstitutet stod som arrangör och hade hyrt in sig på en av Cannes lokala biografer. VD:n Anna Serner sa några väl valda ord och kämpade med att hålla gråten stången. Två representanter för Malik Bendjellouls utländska samarbetspartners berättade om Maliks betydelse som filmmakare och kreatör.

Det var väl talat, men det som verkligen grep tag var filmens inledande scen:

Bilfärden utmed branta klippor som störtar ner i havet, ackompanjerat av titellåten ”Sugar Man”, som plötsligt hade fått en djupare, ännu mer melankolisk dimension.

Förut en själfull sång, nu kändes det som en postum hälsning från filmmakaren själv.

Sugarman, Won't ya hurry

Coz I'm tired of these scenes

For a blue coin

Won't ya bring back all

The colours to my dreams.

Vi som var närvarande påmindes om att detta var det verk som han kämpade så hårt för, som öppnade våra ögon för ett sällsamt livsöde och plötsligt tedde sig likheterna mellan filmskaparen Bendjelloul och musikern Rodriguez smärtsamt påtagliga.

Han hann bara göra en långfilm, men dess framgångar tjänar som inspiration för alla unga filmmakare som har stora ambitioner men små plånböcker. Det går att göra riktigt bra film för liten peng. Det som krävs är visioner, kreativitet och en jäkla framåtrörelse.

Det hade Malik Bendjelloul.