MonaLisa föddes påtänd. Hennes biologiska mamma hade tagit så mycket tjack under graviditeten att lilla MonaLisa var helt rödflammig vid födseln. Hon vägde blott 1100 gram och fick sin första tid i livet ligga i kuvös och få amfetamin för att överleva. Därefter blev det barnhem, efter något år en kärleksfull fosterfamilj.

Trots den orimligt hårda början på livet såg det faktiskt ut som att hon skulle klara sig bra, hon skaffade familj och jobb och två barn. Men så plötsligt började hon knarka och över 15 års kamp mot heroinet tog vid. Filmaren Jessica Nettelbladt har följt henne under åtta av de åren.

Nettelbladts uthållighet har tagit henne så nära som man knappt tror är möjligt. Hon är med när MonaLisa skjuter heroin i ett solarium, när hon nykter och ren går till simhallen med sin son och när hon gifter sig med sitt livs kärlek Fredrik. Det är upp och ned, avgiftning och metadon, lycka och sorg. På sätt och vis följer “MonaLisa Story” missbrukandets logik på det vis att den är tjatig och liksom nötande: Misslyckanden, svek och löften upprepas gång på gång.

MonaLisa uttalar livsinsikter och visdomar på samma skruvade sätt som ”Stjärnornas krig”-oraklet Yoda. “Jag är stark där jag ska vara svag och svag där jag ska vara stark. Men det är ju som världen, upp och ner. Yin och Yang.” Hon är otroligt insiktsfull, helt på det klara med varför hon knarkar. Drogerna sitter som ett både socialt och biologiskt ärr i henne.

MonaLisa och Fredrik kämpar för att vara drogfria, men när de misslyckas så är det i alla fall tillsammans som de stretar på med det oerhört krävande arbete som krävs för att få missbruks-livspusslet att gå ihop. Det går inte att vara lat om man ska knarka, man måste vara innovativ och flexibel, hitta nya lösningar, lägga upp en budget, passa tider på soc och kunna navigera i det svenska systemet.

Det är ett ambitiöst och inkännande dokument över en människa, ett samhälle och ett missbruk. Jessica Nettelbladt är en envis fluga på väggen, hon iakttar, dömer aldrig och väjer inte för att låta MonaLisa och hennes älskade Fredrik bete sig otroligt idiotiskt för att sedan ytterst långsamt låta dem borra sig in i våra hjärtan.

Fotot är för det mesta rätt skruttigt, men en fullkomlig närvaro väger upp för lågupplösta bilder. Nettelbladt måste ha en mästerlig kamerahantering, hon lyckas knöla in sig själv och kameran i de trängsta och mest utsatta situationer utan att filmandet känns som ett övergrepp. Hon stannar med MonaLisa så länge som det behövs, och när filmen är slut saknar jag inget, men är helt utsjasad bara av att ha fått en glimt av heroinistlivet.

Att se “MonaLisa Story” är som att bli känslomässigt överkörd av en buss. I Malmö. I februari. I snöblandat regn. Men huvudpersonen balanserar tragiken, med hjälp av självinsikt, humor och värme.