I ett upprop som publiceras i Dagens Nyheter går nu Sveriges kvinnliga opera- och konsertelit ut och vittnar om sexuella trakasserier inom den klassiska musikvärlden.
I uppropet #visjungerut, som undertecknats av 653 kvinnor, beskrivs en värld där mäns trakasserier ursäktas och osäkra arbetsvillkor lett till att utsatta kvinnor inte vågat tala ut:
”I Sveriges opera- och konserthusmiljö finns en allmän kultur där mäns trakasserier förminskas, ursäktas och bortförklaras. Och vi som blivit utsatta är rädda för att tala öppet om det vi varit med om. De flesta av oss är frilansare och lever med en ständig oro över att inte få fler jobb. När man är utbytbar har man inte råd att vara besvärlig. Men nu tar vi risken tillsammans”, skriver gruppen i uppropet.
Enligt DN ska även en Facebookgrupp de senaste dagarna samlat 1 210 kvinnliga medlemmar från den klassiska musikvärlden, som där delat sina erfarenheter och sparat vittnesmål om sexuella trakasserier.
Fackförbund föreslår åtgärder
En av de organisationer som nu reagerar och stödjer uppropet är Sveriges yrkesmusikerförbund, SYMF.
”Det är fruktansvärt att sexuella trakasserier kan förekomma i den monumentala omfattning som uppropen från scenkonstens anställda utgör bevis för. Trots lagar, tydliga rutiner och policys förmår inte arbetsgivarna inom scenkonstområdet att skydda sina anställda”, skriver de i ett pressmeddelande.
– Jag är inte förvånad men jag kan säga att jag är skakad över omfattningen som uppropet visar. Jag hoppas att man nu tar åt sig av vad det här innebär och det stora mörkertal som här uppvisas. Och att man gör verklighet av de rutiner och policys som finns utöver arbetslagstiftningen, säger Anna-Karin Simlund, vice ordförande på Symf, till Kulturnyheterna.
Vidare föreslår Symf nu åtgärder så som att det på var arbetsplats bland annat ska finnas noggrant utarbetade rutiner och riktlinjer för hur repetitioner av intima scener och improvisatoner ska gå till. Samt även särskilt utsedda ombud som medarbetarna kan vända sig till.
– Det som vi presenterar nu är konkreta och direkta åtgärder, men sen måste vi tillsammans – facket och arbetsgivaren – jobba långsiktigt med det här, och försöka hitta en lösning för att det blir en nolltolerans på riktigt. För i grunden handlar det här om beteenden som tyvärr normaliserats i vår bransch.